på gatan mitt emot, och jag stundar som en evig åskådare av allt som skulle kunnat vara mitt. den apatiska handlingsförlamningen gjuter ivrigt stenblock i mina ådror.
*_*
känner bluffen i mig
i smutsiga mascarafläckar på kudden jag vilat mot sen jag var 3 månader.
genomskådad, inkräktad. naken.
utlämnad.
manliga närstående bekanta från hemmaplan strax efter årsskiftet med händerna i ansiktet
vi stryker ett streck över natten
när jag var liten och vi fortfarande bodde i vårt orenoverade hus på landet hade vi en jätteliten toalett där mamma hade satt upp en planch på insidan av dörren den föreställde en tecknad tupp som sov på en taknock med ett rutigt täcke på sig också gick solen upp tuppen var glad också stod det "tänk positivt" alltså typ som att det här kommer bli en bra dag annars förstår jag inte riktigt vad bilden hade med budskapet att göra. jag måste tänka mer positivt. jag har inte pratat med pappa på snart en månad. jag känner mig lite utspridd. det känns som att jag skrämmer människor. och efter varje försök att åtgälda det så känner jag på mig att det gett motsatt effekt.
gånger jag gråtit med dig:
2. tidig natt. du har existensiell ångest, säger att ingenting betyder någonting. vi ligger i din säng och jag är full.
3. under helgen har jag inte gjort annat än klängt flängt och famlat efter dig längs göteborgs gatstenar, om det var mitt behov av dig som inte blev tillfredställt eller att det faktiskt var du som var stängd och sluten ter sig för mig fortfarande oklart. vi står på centralen och jag säger att: jag kommer inte klara av det om du lämnar mig nu, jag kommer inte klara mig.
4. jag har aldrig i mitt liv velat vara på just den platsen jag är på så mycket som jag vill det nu och ignorerar faktumet att det egentligen är den sista platsen i världen vi borde vara på. hatar faktumet att jag förlorat det finaste jag haft.
morgonen efter kysser jag ditt käkben, du säger hej då.
defeat
i praktiken borde jag följa min utlagda tragiska ström för, trots motsägelsen, känns det som att de ynka utsvävningar jag någonsin unnat mig själv har i tillbakablickar alltid verkat som käppar i hjulet.
jag borde låta det sjunka in, finna sin ro. insikten om att jag aldrig kommer finna platsen dit jag hör.
jag:
jag går upp klockan sju, måndagsmorgon, jag har omtenta idag. jag vet att de där böckerna legat kvar där de har legat hela helgen och inte rört sig ur fläcken.
men vadå, jag ska ju göra omtenta. jag går till skolan.
sätter mig på en hård trästol med ett tjockt häfte framför mig och där sitter jag och stirrar i en timma, klottrar på ett blekrandigt kladdpapper för att se sådär halvambitiöst duktig ut innan jag nästan säger högt för mig själv: vem fan är det du försöker lura
jag reser mig upp och lämnar in tentamenhäftet. honsomhållerkollen säger
- du måste visa leg
- det har jag glömt
- men du måste i varje fall skriva anonymitetsummer på varje blad
- men jag har ju inte skrivit något, alls.
[för vadå, skrivs inte tentor av sig själva?]
väntar på bussen i spiksnö lyssnar på håkans tonårsstämma och gråter nästan både för att jag känner mig sådär fatalt misslyckad och för att jag spenderade mina sista pengar på LM
ljus vår
kroppen vs. hjärnspöken: 1-0
HAPPY LIFE HERE I COME å sånt
tid eller liv
och när det inte finns en ekvation att lösa, ett objekt att höja till skyarna eller en sorg att gråta ut all vätska ur kroppen för, analyserar jag varje kvadratcentimeter luft ovan mina fingertoppar. jag kan inte acceptera att jag är en medioker människa. jag kan inte acceptera att jag lever ett mediokert liv. jag letar fortfarande, oavbrutet, efter svaret som skall avslöja att luften svävar där av en anledning. (likväl kan jag inte acceptera att jag skriver alltmer mediokra summeringar)
SAMMANFATTNING ÅR 2009
JANUARI
solskenshistorian: efter en panikartad nyårskväll introducerades jag för oskar duberg, en liten grabb med ett stort hjärta. ett löfte om en kaffe i den nyinflyttade takvåningen någon gång framöver avlades på nyårsdagens morgon, och efter en umgängesmässigt sett kaotisk vinter i ekvation med min sedvanliga otur trodde jag att löftet aldrig skulle inbefrias.
jag spenderade varje helg i januari i hans lägenhet på gasverksgatan.
timmy fick mig att inse tjusningen i att ersätta onsdagens historialektioner med kaffeknark.
liksom blixten. han fungerade både som vän, inspirationskälla och vägvisare genom djupdykningen i den renodlade dekadensen.
g-street highlife
i ett kluster från vinterns svek, gräl, skam och tårar hittade jag hem från mitt oroliga sökande och kunde vila tryggt i en famn formad av de vackraste människor jag någonsin träffat. de få (i förhållande till mörkret) ljusglimtar som uppenbarade sig under det kommande året stöptes till 90% i samband med den här gemenskapen.
FEBRUARI
mor och nästanintealls far flydde till atlanten och jag grävde ner mig i dekadensen i ett stort ensamt hus på landet under två veckor.
sportlovet var en dimma av hemmafester, vin, cigarettrök, stormpojkar och varm hud.
MARS
mitt fokus försvann till andra sidan jorden vid slutet av förra månaden och mars inleddes ganska tomt.
jag gömde mig på en teater två veckor i sträck under musikalprojektet med skolan. delvis fantastiskt, delvis sån prestationsångest, utsatthet och utmattning att jag inte visste var jag skulle göra av mig själv.
i kombination med releaset av projektarbetet, min diktsamling, var det en ganska påfrestande tid.
APRIL
solnedgången nalkades allt senare.
allt tycktes frid och fröjd för ett tag.
timmy flyttade in 3 våningar under oskar.
allt som allt en väldigt bra månad, allt funkade lite som det skulle för en gångs skull. lungnet kom med solen.
MAJ
åkte till rhodos med klassen.
jag åkte på siesta! i hässleholm. lagom utpumpad direkt efter en vecka vid medelhavet.
porslinsdrömmar som växte sig allt starkare.
JUNI
tiden rusade fram och veckan V som jag befarat i två års tid anlände, med all dess innebörd. bal och student.
["spring ut i livet. om du inte klarar av att hoppa över till andra sidan ruinen dör du." fasen vad jag befarade det språnget. lyckades visserligen ta mig över, men tror att jag snavade fel på något vänster. klättrar fortfarande uppför bergväggen.]
fokuset återvände från andra sidan jorden samma dag och jag slapp längta mer.
kände ganska stor ångest efter att ha försakat de äldre vännerna något.
annars har jag inga direkta dokumentationer på hur jag disponerade min sommarledighet. jag började rida hos grannen, ett kärt återseende. jag blev sjukförklarad. jag antar att jag spenderade ganska stor del av min tid på mariedal.
JULI
jobbade på vintergatan på arvikafestivalen. kul men slitsamt. råkade ut för en incident där vi såg en minst sagt nerdrucken/drogad/skadad kille huka sig mot stängslet. han fick frågan "letar du efter något?" svar: "livsglädjen." kände att jag kunde relatera lite till honom.
veckan efter åkte jag till hultsfred i dräggsyfte. hade hysteriskt roligt, tyvärr inte lika fantastiskt som jag väntat mig. vilket senare förde mig till den långsökta insikten om att: oj. jag brände nog ut mig i våras. (dessutom kan den festivaldeppade peppen dels bero på att mina tankar cirkulerade ganska kraftigt kring:)
.
sedan hände sånt som inte ska hända.
som tur var fanns de bästa alltid där.
AUGUSTI
åkte till way out west mitt upp ibland brandrök och livshotade bröder.
jag sög sista droppen ur vänersborg innan språnget till östsverige.
: landningen.
flyttade in i ett rum i bagarmossen, hyresvärden bestod av en bitter perfektionist.
upprop till JMK;s journalistikvetenskapskurs 19 augusti. 140 personer på föreläsningarna och väldigt mycket mer teori än vad jag hade förväntat mig.
spenderade ganska många dagar i linköping. sjukhusdoft.
SEMPTEMBER
hade ett par helt ok första veckor i den nya staden.
sen var stockholm inte snällt mot mig. motgångar i skola, familj, kärlek och det sociala livet slungade mig med regelbundna mellanrum tillbaka till vänersborg igen. gammalt groll drogs upp och slutligen bestod samtliga breddgrader i sverige av skuldobjekt och samvetskval.
västsverige all over med vbg och gbg med håkan på liseberg.
äntligen egen plats. jag förflyttade mig från instängd bostadsångest till en liten tvåa bland barnvagnarna i årsta.
samtidigt började jag sakterligen rota mig i storstaden.
OKTOBER
lifesavers
ensamheten började göra sig påminnd och gav uttryck i alla olika former av ångest. mamma kom över till stockholm en helg och mildrade den något.
julia hälsade på mig!
NOVEMBER
strax efter julia kom maggan!
på min födelsedag, fredag den 13, vaknade jag runt tolvsnåret i min kalla andrahandsuthyrda lägenhet. åt en lång frukost, väntade på att det skulle hända något, grät, sov. deppen dagen därpå blev som bortblåst när tjejhänget ryckte upp mig med finaste tårtan jag sett på år och dar.
det fanns ljusglimtar
liksom tisteltankar och krystade leenden.
under hela hösten låg det lite av en ständig dimma tätt ovan ögonlocken. tror jag var tvungen att placera den där för att slippa se allt svårt i vitögat, för att orka kliva upp om mornarna.
DECEMBER
åkte till london med julia, ett välbehövligt avbrott.
sedan sa jag att jag åkte hem när jag tog tåget mot öst, för första gången.
samtidigt kände jag att jag inte riktigt orkade att vara rutten längre och tänkte att nu får jag fan börja ordna upp mig.
och jag kände att saker verkligen började ordna upp sig, både på borta och hemmaplan.
julhelgen var den bästa på länge. trots omständigheter, eller kanske just på grund av dessa, uppskattade jag bara det simpla faktumet att vi var en hel familj kring granen.
hjärtat gasverksgatan.
och vi hittade tillbaka. och jag vet inte om det bara är en föreställning, men det känns nästan som att vi kommer gå hela vägen den här gången.
om förra nyår var en undergång, utformade sig denna gången som något vackert skapat av allt slam som samlats längs med vägen.
kort och gott så skulle jag faktiskt vilja påstå att 2009 var lite som en blindtarm, man skulle kunna kapa bort den utan några vidare bestående men. samtidigt vet jag att alla prövningar och påfrestningar jag uthärdat stärkt mig mer än vad något annat någonsin gjort.
så, till skillnad från blindtarmen, kommer jag säkerligen förstå funktionen av detta året först om ett tag.
och för att för tillfället inte se året som förgäves, upprepar jag åter proceduren:
försök minnas det fina
försök glömma det fula
försök uthärda det outhärdliga.
jag måste sluta bygga min tillvaro på kemiska reaktioner
NYÅRSAFTON
hundra år efter hypen: ÄNTLIGEN KÅNKEN
JULHELG
JULDAGEN: gasverksgatan utgör numera en del i min defenition av trygghet.
ANNANDAGEN: gillar hur man i väntan och efterdyning lever upp mest under för-och efterfesten, istället för under själva utgången. sedan kan ju det bero på ett mer koncentrerat antal vapendragare under ett och samma tak, eller på en vän som ifrån jobbet på lågprisvaruhuset lyckas langa med sig komponenter till en utomordentlig sillbuffé.
