det avfyras missiler i mitt bröst. jag ler och vibrationer från explosioner mynnar ut i form av lätta skakningar i mina fingertoppar.

och det är vid den här tidpunkten man förstår att livet kommer vara långt. att man kommer uppleva varje dag precis så som man upplever nuet. det finns ingen magisk formel som klargör att du inom 20 år är en helt annan människa, det kommer fortfarande vara du som tänker. du kommer föra samma resonemang dag ut och dag in och alla möjliga väggrenar kommer leda till samma oundvikliga ångest. inga önskningar kommer att slå in. det spelar ingen roll hur mycket du längtar för att verkligheten kommer alltid bestå av en sammanslagning av den största förhoppningen och den värsta tänkbara situationen, en smutsig stig mellan livets stora huvudpoler.
och, det kommer vara outhärdligt.
tillslut undrar du när du ska sluta veva på din cirkuslåda som via rostig automatik ständigt upprepar samma skräniga melodi. du vet med all säkerhet att du inte kommer orka lyssna länge till.

+ new hobby


från öst till väst från vän till vän det är rätt skönt att vara hemma igen

 

MIND THE GAP [LONDIA BEBE!] 1/12-5/12


världen har ännu inte konverterat till rosa, men den har börjat skifta en aning mot rött.

det är dom där små sakerna.
när man vaknar av att solen genomstrålar frosttäckta almgrenar utanför mitt sovrumsfönster, luften står stilla och min nattsvarta katt öppnar sovrumsdörren med nosen för att därpå skutta upp i min säng och kura ihop sig vid fotändan. mina fötter efter timmar i snö gör fortfarande ont men jag biter ihop för jag vet att den gågna veckan väger upp med smärtan.
det gör allt så mycket lättare att vara hemma, att inte längre behöva befaras av resan till stockholm för jag vet att det där tjocka molnet av ångest som alltid väntat på perrongen vid min ankomst numera lättat. jag skulle till och med kunna påstå, att jag faktiskt har något att komma tillbaka till. om så inte något i praktiken, åtminstone en förhoppning.

gårdagsmorgon

ibland anser jag mig finna en typ av eftersträvnadsvärd estetisk dekadens i dagen efter, en slags andra berusning som döljer sig bakom spända tinningar och yrsel. det är ett bevis eller kvitto på att jag gjort en ansträngning till att leva ut min ungdom till fullo, och kanske möjligtvis också lyckats med den uppgiften.
när iaktagelsen i fråga dyker upp, var och varannan helgdag, väcks en kreativitet i mig som idogt insisterar på att dokumentera det hela på ett väldigt stilistiskt sätt.
men så fort kameran kommer fram läcker plötsligt nykterheten igenom som en ilsken tår på någon som försöker dölja sin besvikelse, och blottar den egentliga realismen.
mitt ansikte som jag först ansåg vara sådär nonchalant blekrosigt är bakom dimman bara fnasigt, glåmigt och rödspräckligt. mina läppar är så svullna att de förstorats till en absurd volym och mina rinnande ögon plirar fram under tätt sammanfogade ögonlock. köket är ett kaos av rester från impulsiva hungersattacker från hemkomsten kring småtimmarna och anledningen till att jag vaknar halv två på eftermiddagen beror inte på att jag natten innan tumlat runt på mörkbelagda gator, utan för att jag spenderade stunden som nästan klassificeras "gryning" framför det sociala nätverk jag lägger alltför mycket tid på i min alltför ensamma tillvaro (intranätet).
egentligen önskar jag att jag kunde försköna mina berusningar, men i slutändan faller dessa, tyvärr, patetiskt platt och långrandigt.


pessimisten talar:

livet består bara av en enda lång djupdykning.
och de gångerna man faktiskt lyckas glimta ljuset från ytan är bara då man hämtar luft, innan man åter igen påbörjar sin resa ner mot botten.
[med lungor sprängfyllda av syre som slutligen ebbar ut]

HELGEN V.48

FREDAG [1. hos linn 2. marie laveau]



LÖRDAG [1. hos linn 2. södra bar]



SÖNDAG [stockholm i dimma]


en bild på mig och min kappa med prislappen kvar i min lägenhet för strax en månad sedan skorna lämnade jag tillbaka


och det är inte så att london inte var fantastiskt. det är snarare så att jag måste lära mig mer om hur jag ska hantera mig. (snart ska jag visa er storstaden)

jag tänker att min mormor är en gammal människa som jag egentligen inte har några speciella band med. förutom att hon finns i blodet. jag går in och är lika trevlig mot henne som jag varit mot alla andra människor denna veckan som jag inte haft några speciella band med.
i bilen påväg hem skär mina jeans som en knivegg och jag avslutar ganska irriterat en mening som mamma påbörjat och hon kommenterar mina ganska återkommande fräsande.
det slutar med:
hyperventilerande i kanten av en lerig grusväg i frändefors efter solens nedgång (alltså när det är helt mörkt utöver ljusen från grannstallet och jag känner inte vinden som egentligen är kall).
jag prövar min balkong.
jag försöker lösa gåtan hur man för sig utan att någon gång behöva se på sig själv, skuggan inkluderad.
jag gör ansatser till att resa mig från badrumsgolvet.
jag gråter lite till.
jag undrar om saker egentligen spelar roll.
jag äter avokado.
[jag går alltid och bär på ett utbrott. det är bara frågan om hur väl jag lyckas dölja det]

RSS 2.0