---
häromnatten drömde jag att jag var på klubb och kastade ut min öl över hela dig, dina vassa kindben inkluderat, för att därefter krampaktigt skrika att du var ett egoistiskt jävla svin.
känner att det sammanfattar det mesta.
men jag saknar dig fortfarande.
[människans paradox.]
svin.
---
---
2. oavsett om jag har jobb där eller inte kommer jag i vilket fall vara hejdlöst missnöjd med det.
3. oavsett var jag bor kommer jag i vilket fall vara hejdlöst missnöjd med min lokalisation.
4. jag gick inte ut och klubbade ikväll utan hängde kvar i en trång lägenhet i vänersborg vid någon slags falsk föreställning.
5. dit jag skulle gått ut och klubbat skulle varit i trollhättan. [hallå?]
6. min pappa börjar bli gammal. jag ser det i hans vita skägg och hans märglade kindben. det här är nog första gången jag verkligen mött hans åldrande i fysisk form. min största skräck är att han ska dö före dess att mina barn fått lära känna honom, och det skrämmer mig så att min mormor troligtvis kommer lämna jorden vid ungefär samma skeende som han.
[7. jag kan inte berätta det här för min pappa för att han ska förstå innebörden i det eller för att han ska kunna göra något åt hans fortgångna bortgång. han är antingen för full för trött eller för hög för att något skall få någon slags substans och om det inte är det så har hans åldrande börjat gå honom på huvudet. han kommer inte längre ihåg saker jag säger. min älskade älskade pappa.]
---
---
sådär i efterhand är det väl klart att jag inte ser det som ett framsteg, nej. snarare ett bevis på hur beroende jag är av din, eller någon annans, närvaro. jag vet ju att så fort jag befinner mig mellan någon annans bommulslakan kommer jag ha glömt dig och koncentrerat min uppmärksamhet åt annat håll.
ett tack och förlåt till alla er stackars testosteronsjälar som lyckats genomlida min fiktiva tvångströja. hädanefter skall jag bara utsätta denna för konservativt kontrollkrämpande kristna män som förväntas genomlida mig livet ut.
"mmh pojknackar alltså är det fiiiiiiiinaste som finns." beijerfitta.
---
sedan dess har jag inte haft lika stor respekt för cancer. bara jag får behålla din doft i mina kläder.
---
förut var det en frihet, en berusning. nu är den en trängande åkomma.
[passiviteten sänker mig.]
vill nå lycka men när jag förmodligen inte är ämnad att finna den via någon typ av kärlek försöker jag omdefiniera glädje till framgång och prestation. måste prestera för att nå framgång för att nå lycka men det värsta är att jag vet att det inte ligger där utan det kommer alltid alltid alltid ligga hos mig MEN JAG VET JU FÖR FAN INTE VAD JAG HAR FÖR FEL PÅ MIG. hur ska jag lyckas lösa det då? hur ska jag lyckas lösa mig?
---
i varje fall
du:
nu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopa
osv.
jag förstår verkligen inte varför jag kämpar så mycket för något som uppenbarligen kommer att ge lite. något som egentligen inte är något alls.
framförallt hatar jag den fysiska smärtan. framförallt den fysiska smärtan som gör så ont i mig när du ger mig djupa blickar av, vad är det, ånger, kärlek, avsky? och det är just det. svar. ge mig svar.
men jag kan inte formulera mina frågor.
fan fan fan det skulle vart du. eller du? du? du? du?
det jag hatar är att man måste utstå det genomlida allt ont innan gott kan äntra åter.
så låt mig bara sova tusen år och väck mig igen när någon älskar mig.
snälla, väck mig.
KOM IGEN VÄRLDEN KAN DU INTE BARA TYP GE MIG ALLT JAG ÖNSKAR?!
1. ett sätt att hantera livsångest:
- flytta till en grotta/bunker/lokal/källarvåning i göteborg.
2. ett sätt att hantera livsångest när man väl tagit sitt pick och pack och flyttat dit och från allt man trodde var destruktivt men sedan insåg att lilla döden släntrat strax efter under hela händelseförloppet:
- [svarar med en fråga] hjälp mig? p.s är trött på allt som lämnar ärr
.
hatar när jag accepterar att min far kommer dö inom ett år.
hatar när jag inte finner mening utan alkohol- och nikotinhalter.
hatar att jag själv är metveten om att när mina närmaste inte finns kvar, finns inte heller någon mening.
eller hatar jag det, verkligen?
kanske snarare älskar.
nu finns inte längre någon att leva upp till.
nu finns inte längre någon att älska.
nu finns inte längre något att leva.
avsked för ett temporärt avslut.
alltså. grejen är den, att jag har inte mått så här bra på två år.
till viss del känns allting ganska skrämmande: om en tablett om dagen lika stor som en råttskit kan ta mig från ett dammigt köksgolv i årsta med svidande munvinklar till en rosig park i göteborg där jag aldrig känt mig lyckligare är tidens tekniska under väldigt mycket mäktigare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
å andra sidan tänker jag att det möjligtvis funnits andra faktorer som fått mig ur min årslånga dvala. till exempel att jag inte längre känner mig ensam jag rider ett par gånger i veckan jag syr som en dåre min bror lever jag har naturen och den medföljande mystiken kring hörnet jag har inte kräkts på två veckor jag har framtidsvisioner jag känner mig ofattbart excalterad över jag gör inte längre saker jag inte behöver göra, och så.
på ett sätt ansåg jag verkligheten vara mer äkta i mörkret. att det var där den riktiga sanningen fanns och att alla lyckliga människor skuttade naivt runt på rosa bommulsmoln. VARFÖR KUNDE INGEN FÖRSTÅ ATT UTAN TÅRAR FINNS INGEN KRITIK. och att jag iomed mitt avståndstagande från cynismen skulle tappa hela mig och förloras in i den gråa massan av slätstrukna konsumtionspelare.
men, det behöver inte vara antingen eller.
jag har inte lämnat mitt bittra jag. det ÄR en del av mig vilket därmed gör det väldigt svårt att skära av den biten helt och hållet, vilket jag inte heller vill. jag har bara ändrat mitt förhållningssätt till den sidan.
jag kan, till skillnad från vad jag tidigare trodde, fortfarande använda hela mig och mitt granskande. och dessutom på ett helt annat plan än vad jag tidigare kunde, trots att jag kallar mig ganska lycklig. jag anser mig fortfarande ha en relativt avskalad bild av verkligheten, men jag vet numera att den bilden inte är beroende av min deprission.
den här bloggen har sedan dess begynnelse fått funktionera som ett slags kureringsforum för allt, allt sjukt som hänt mig de senaste åren. och jag vill liksom inte ta ut något i förskott nu, jag tror definitivt att jag kommer möta svåra utmaningar i framtiden till vilka jag kommer känna mig tvungen att bearbeta på ett eller annat sätt. men jag tror samtidigt att en fortsatt exponering för mitt depressiva jag till viss del kan fungera som en uppmuntran till den där fortlöpande pesten som sprider sig inom mig.
så. för tillfället, och det är inte utan vemod, känner jag mig ganska färdig med maryrose.
likt en tidig tonårsförelskelse, de sista gymnasieåren eller den gatan man under sina kureringsår konstant hyst sig till, så måste man gå vidare. och det gör jag nu.
min bitterhet hindrade mig från att ens undersöka om gräset var grönare på andra sidan i misstron om att ännu ett nederlag väntade bakom krönet. men efter att jag smakat lite på livet, insåg jag att så inte var fallet.
och därmed har jag tröttnat lite på att vara cynisk.
så, tills jag drabbas av intensivångest igen, avlägger jag ett blygt bock och tack till er som faktiskt funnits där [här] och läst mina desperata noteringar under de senaste åren, och hänvisar åter till något som får mig att må mycket bättre nu för tiden:
kall hud och spets.
puss.
process.
jag vet att jag kan välja att inte vara arg. att inte hysa agg, svartsjuka. att inte vara bitter. det är enkelt. jag skulle kunna välja att krysta fram en acceptans för den nuvarande situationen. förr eller senare kanske det falska medgivandet övergår i förståelse, eller kanske rent av i empati.
men det som försvårar hela processen är att jag verkligen inte kan föreställa mig hur jag i denna världen, någonsin skulle kunna sluta älska.
[men någonstans, i grund och botten, vet jag hur mycket jag romantiserar förra sommaren. hur allt i mitt huvud förvridits till ett absurdt nystan av förskönat dravel. så,
steg 1: genomskåda illussionen.]
maj
det är något med tung nattluft om våren och hemorten.
plötsligt känner jag åter hur livet rinner i mina ådror i ett euforiskt samfund med marken träden gräset jorden luften djuren, smutsiga grusvägar och sträva, vindstötta ladugårdsväggar.
jag skall inte säga att jag funnit alla svar som jag har sökt. men för stunden verkar lösningen på gåtan jag nästlat mig in i, komiskt enkel.
den fanns ju rakt framför mina ögon.
när ansiktet domnar och tanken inte kommer längre än strax utanför ögonlocken
jag står vid ett vägskäl och det spelar liksom ingen roll åt vilket håll jag styr, åt vänster finns en falsk ambition som slutar upp i manisk panikångest och åt höger gryr en självlegitimerande godhet, men så snart jag kommit bakom kröken inser jag att luften är tom. min självkänsla ligger fortfarande utaspridd i spillror under mossan och jag fyller ingen funktion i det man kallar livet. också undrar jag om det inte hade varit lika bra att gått åt vänster ändå, där jag åtmistone hade ett, om än destruktivt, mål.
[JAG HATAR TOMRUMMET. ÄCKLET.]
samtidigt känns det som att jag långsamt gräver min egen grav. i den desperata jakten efter den mest fulländade upplaga av mitt framtida jag glömmer jag liksom bort att reperera mig själv på vägen. att istället för att bygga upp mig själv som människa och bli den jag vill bli slösar jag all tid på att komponera bäst möjliga version av den jag ska bli.
det värsta i alla mina filosofieringar är att jag i slutändan alltid drar slutsatsen att jag tänker för mycket.
dumma tänker inte så mycket. och det är ganska smart.
