MARYROSE MATILDA

wow, det här är desperat. jag vet inte vad jag vill ska hända. eller jo, mening. vart fan hittar jag mening. det är inte här? jag har aldrig riktigt sett att social sammanhang eller umgänge skulle vara ett riktigt problem men nu är det typ det? och allt annat också jag kan inte skriva jag kan inte designa jag kan inte göra konst eller musik jag befinner mig i någon mittemellanland där absolut.ingenting.händer. kommer jag bara bo i skogen? är det där jag kommer va? slippa hantera det urbana livet, samhället? allt där är ju bara meningslöst och manipulativt, jag har en känsla av att den enda gången du kommer uppleva ett genuint koncept av 'sanning' är när du är totalt uppslukad av en lögn. och du måste, liksom, med hela dig, bara tro på det. och inget annat. aldrig undra.

att det ska vara något jag växer ifrån.

det här tunga jobbiga jävla vidriga, eller är det något ens exixterar det I can't even.

jag har slutat skära mig för jag har liksom insett att nej, jag tänker anta aktiva handlingar för att avlida. så utan vidare avsikter att dra för kulissen, har jag lyckats avgöra tre olika anledningar för vad ett sår skulle fylla för funktion.

1. ångestdämpande.
> det får mig att tänka på något annat i typ fem sekunder sedan börjar jag fundera över hur det här kommer se ut i en kortärmad t-shirt. så, tidigare erfarenheter talar för att denna akt snarare resulterar i mer ångest för att bli felaktigt tagen för en attention whore som är så HIMLA DEPRIMERAD och skriker på hjälp.

2. ett skrik på hjälp.
> sry honey, no one cares and ur totally miserable and alone in this big big world cause ur a cliché with no friends and by the way did I tell u know one cares *sad*

3. en påminnelse.
> det finns alltid en väg ut. känns det bättre nu? (>ja<)

så ibland när infallet att sträcka mig efter kirurgskalpellen jag köpte av den söta killen i skolans materialshop angriper mig, snitta som i the royal tenenbaums, (mina destruktiva fantasier författas inte utan estetiska riktlinjer nej), undrar jag liksom varför. jag har ju redan synat bluffen i den här akten? handlingen att skära sig har sedan länge förvandlats till en destruktiv tonårsmyt snarare än en seriös indikation på självmordsbeteende. livet går går går jag är 24 år inte 17 varför fortsätter jag samla sår. och om jag vidare även skulle kunna syna bluffen av min projicerade ångest (för jag mår inte dåligt, förstår ni.) varför VARFÖR kan jag inte låta känslan förgå, göra något som är begripligt och som andra kan förstå?

/ matilda skriver lättsamt om självmord.
(alt. det här är något jag skriver för att ställa till en scen)

att ligga är typ 80 procent ångest och 10% gött. de resterande tio är att ligga och dra fingrarna över en naken rygg. skulderblad, axlar. en tatuering på revbenen. krypa närmare och veta, hata, att det är troligtvis den enda gången. trots alla förbittrande insikter är det ändå den tiondelen som när mig; en natt i en inbillad föreställning att den personen som ligger bredvid mig precis just i detta nu hyser något uns av tillgivenhet för mig.

dagen efter är det den mörklila rodnaden på halsen. det ömmar lite när jag för fingrarna över nyckelbenen, varpå den instinktiva ryckningen i smilgroparna som följer. doften som sitter kvar i kudden, minnet av hans siluett när han sover. det där inre leendet man går och bär på då man inte riktigt bryr sig om man kommer se honom igen eller ej för att beröringen sitter fortfarande kvar i huden och det är allt jag behöver.

därefter inleds en övervägande del av 80-kvoten. jag kollar mobilen oftare än vanligt. facebook. jag ska inte förvänta mig att han ska höra av sig det vet jag ju och varför hör han inte av sig? längtan efter närhet min kudde luktar fortfarande fransman och jag ser dig varje gång det där jävla sugmärket skriker åt mig i spegelbilden [fan försvinn försvinn försvinn]. sedan börjar jag hata honom, hans skratt hans siluett hans sätt. men fortfarande kvarstår: vad var det som inte var bra var jag för tråkig för fet varför var jag fel jag vet inte om jag vill ha dig men: varför vill inte du ha mig?

de är inte många, det går med halvårsintervaller så jag inleder ett fiktivt förhållande med alla mina kroppar. jag älskar alla linjer, kurvor. hur deras armar omfamnar mig. jag älskar doften. jag kan se tillbaka på dem och, trots den övervägande majoriteten skräckexempel som efterdyningarna utgjort [tex: ensamdricka på tisdagar och diverse konsekvenser som följt], känna ett stygn av värme i bröstet. det inre leendet, minnet av det fina.

så när mönstret uppdagas hatar jag instinkterna, djuret. jag blir upp över öronen förälskad i en konstruerad version av verkligheten när jag egentligen bara vill kunna knulla som en man och få mitt behov av fysisk närhet tillfredsställt istället för att gå med ett skri i lungorna cirka: alla dagar på året utom två.
[än en gång refererar jag till de sista raderna i det här inlägget.]

oavsett vad slutar det alltid med att jag bemästras av den där outgrundliga självförakten och inte längre kan förneka för mig själv att jag hade större lycka hos det motsatta könet när jag kräktes fyra gånger om dagen. man kan inte få allt.

jag sitter i en svettig jeansjacka med pälskrage, på en 17-buss in mot göteborgs central, och kan inte annat än att känna ett uns av besvikelse efter helgens lungna lunk. den där way out west-helgen som alltid brukar vara så banbrytande omvälvande, fester man ska minnas i åratal och framförallt när det är min näst sista helg i sverige på fyra månader. mina tre dagar i hjärteborg har bestått uti: [kväll 1:] två öl på en bar vid vasaplatsen och ett par klunkar medhavt vin hos en vän i kollektiv och jag sitter på en vagn hem halv ett, trött till döds. [kväll 2:] en dimma av andra lång och en skogsfest och att simon och david släpar mig uppför tvåhundramiljoner trappsteg vid teleskopsgatan halv sju på morgonen. [kväll 3:] slottsskogen, stjärnorna, ett besök hos timmy och jag är hemma halv tre. [ensam. alltid ensam.]
under min färd mot tågstationen kan jag inte undgå att reflektera över att jag kvällen innan såg dig för första gången på ett halvår. själva fundamentet till den där gudalika ikonen jag byggt upp, en svävande bild av det som någon gång kommer fullända mig och den där gapande hälften intill mig. ["så jävla trist att han inte har fattat det än bara" osv osv.] du var lite mer solbränd än vanligt, bar keps och en långärmad t-tröja. randig, som den du hade när jag för exakt  två år sedan träffade dig för första gången. samma sida stan, samma festival.
ett par timmar senare sitter vi i timmys lägenhet, och till min egen förvåning känner jag mig inte det minsta lockad av att följa efter dig när du åker till rio rio.

och när någonting plötsligt lättar från mitt bröst, slår det mig. [tårarna hinner komma innan jag ens formulerat insikten i ord.] som blixt från klar himmel, en svettig söndagseftermiddag i en buss i göteborg: att jag efter två år med litervis av alkohol, desperata sms och att radera nummer ett två tre gånger, att röka för att minnas doften, blod på badrumsgolv, längtan efter att vakna upp med ansiktet fyllt av blonda lockar och två år av "jag kommer dö om jag inte får vara med dig", är över dig.

 

jag är så äntligen jävla över dig.