ett inlägg om sex.
att ligga är typ 80 procent ångest och 10% gött. de resterande tio är att ligga och dra fingrarna över en naken rygg. skulderblad, axlar. en tatuering på revbenen. krypa närmare och veta, hata, att det är troligtvis den enda gången. trots alla förbittrande insikter är det ändå den tiondelen som när mig; en natt i en inbillad föreställning att den personen som ligger bredvid mig precis just i detta nu hyser något uns av tillgivenhet för mig.
dagen efter är det den mörklila rodnaden på halsen. det ömmar lite när jag för fingrarna över nyckelbenen, varpå den instinktiva ryckningen i smilgroparna som följer. doften som sitter kvar i kudden, minnet av hans siluett när han sover. det där inre leendet man går och bär på då man inte riktigt bryr sig om man kommer se honom igen eller ej för att beröringen sitter fortfarande kvar i huden och det är allt jag behöver.
därefter inleds en övervägande del av 80-kvoten. jag kollar mobilen oftare än vanligt. facebook. jag ska inte förvänta mig att han ska höra av sig det vet jag ju och varför hör han inte av sig? längtan efter närhet min kudde luktar fortfarande fransman och jag ser dig varje gång det där jävla sugmärket skriker åt mig i spegelbilden [fan försvinn försvinn försvinn]. sedan börjar jag hata honom, hans skratt hans siluett hans sätt. men fortfarande kvarstår: vad var det som inte var bra var jag för tråkig för fet varför var jag fel jag vet inte om jag vill ha dig men: varför vill inte du ha mig?
de är inte många, det går med halvårsintervaller så jag inleder ett fiktivt förhållande med alla mina kroppar. jag älskar alla linjer, kurvor. hur deras armar omfamnar mig. jag älskar doften. jag kan se tillbaka på dem och, trots den övervägande majoriteten skräckexempel som efterdyningarna utgjort [tex: ensamdricka på tisdagar och diverse konsekvenser som följt], känna ett stygn av värme i bröstet. det inre leendet, minnet av det fina.
så när mönstret uppdagas hatar jag instinkterna, djuret. jag blir upp över öronen förälskad i en konstruerad version av verkligheten när jag egentligen bara vill kunna knulla som en man och få mitt behov av fysisk närhet tillfredsställt istället för att gå med ett skri i lungorna cirka: alla dagar på året utom två.
[än en gång refererar jag till de sista raderna i det här inlägget.]
oavsett vad slutar det alltid med att jag bemästras av den där outgrundliga självförakten och inte längre kan förneka för mig själv att jag hade större lycka hos det motsatta könet när jag kräktes fyra gånger om dagen. man kan inte få allt.
dagen efter är det den mörklila rodnaden på halsen. det ömmar lite när jag för fingrarna över nyckelbenen, varpå den instinktiva ryckningen i smilgroparna som följer. doften som sitter kvar i kudden, minnet av hans siluett när han sover. det där inre leendet man går och bär på då man inte riktigt bryr sig om man kommer se honom igen eller ej för att beröringen sitter fortfarande kvar i huden och det är allt jag behöver.
därefter inleds en övervägande del av 80-kvoten. jag kollar mobilen oftare än vanligt. facebook. jag ska inte förvänta mig att han ska höra av sig det vet jag ju och varför hör han inte av sig? längtan efter närhet min kudde luktar fortfarande fransman och jag ser dig varje gång det där jävla sugmärket skriker åt mig i spegelbilden [fan försvinn försvinn försvinn]. sedan börjar jag hata honom, hans skratt hans siluett hans sätt. men fortfarande kvarstår: vad var det som inte var bra var jag för tråkig för fet varför var jag fel jag vet inte om jag vill ha dig men: varför vill inte du ha mig?
de är inte många, det går med halvårsintervaller så jag inleder ett fiktivt förhållande med alla mina kroppar. jag älskar alla linjer, kurvor. hur deras armar omfamnar mig. jag älskar doften. jag kan se tillbaka på dem och, trots den övervägande majoriteten skräckexempel som efterdyningarna utgjort [tex: ensamdricka på tisdagar och diverse konsekvenser som följt], känna ett stygn av värme i bröstet. det inre leendet, minnet av det fina.
så när mönstret uppdagas hatar jag instinkterna, djuret. jag blir upp över öronen förälskad i en konstruerad version av verkligheten när jag egentligen bara vill kunna knulla som en man och få mitt behov av fysisk närhet tillfredsställt istället för att gå med ett skri i lungorna cirka: alla dagar på året utom två.
[än en gång refererar jag till de sista raderna i det här inlägget.]
oavsett vad slutar det alltid med att jag bemästras av den där outgrundliga självförakten och inte längre kan förneka för mig själv att jag hade större lycka hos det motsatta könet när jag kräktes fyra gånger om dagen. man kan inte få allt.
---
jag sitter i en svettig jeansjacka med pälskrage, på en 17-buss in mot göteborgs central, och kan inte annat än att känna ett uns av besvikelse efter helgens lungna lunk. den där way out west-helgen som alltid brukar vara så banbrytande omvälvande, fester man ska minnas i åratal och framförallt när det är min näst sista helg i sverige på fyra månader. mina tre dagar i hjärteborg har bestått uti: [kväll 1:] två öl på en bar vid vasaplatsen och ett par klunkar medhavt vin hos en vän i kollektiv och jag sitter på en vagn hem halv ett, trött till döds. [kväll 2:] en dimma av andra lång och en skogsfest och att simon och david släpar mig uppför tvåhundramiljoner trappsteg vid teleskopsgatan halv sju på morgonen. [kväll 3:] slottsskogen, stjärnorna, ett besök hos timmy och jag är hemma halv tre. [ensam. alltid ensam.]
under min färd mot tågstationen kan jag inte undgå att reflektera över att jag kvällen innan såg dig för första gången på ett halvår. själva fundamentet till den där gudalika ikonen jag byggt upp, en svävande bild av det som någon gång kommer fullända mig och den där gapande hälften intill mig. ["så jävla trist att han inte har fattat det än bara" osv osv.] du var lite mer solbränd än vanligt, bar keps och en långärmad t-tröja. randig, som den du hade när jag för exakt två år sedan träffade dig för första gången. samma sida stan, samma festival.
ett par timmar senare sitter vi i timmys lägenhet, och till min egen förvåning känner jag mig inte det minsta lockad av att följa efter dig när du åker till rio rio.
och när någonting plötsligt lättar från mitt bröst, slår det mig. [tårarna hinner komma innan jag ens formulerat insikten i ord.] som blixt från klar himmel, en svettig söndagseftermiddag i en buss i göteborg: att jag efter två år med litervis av alkohol, desperata sms och att radera nummer ett två tre gånger, att röka för att minnas doften, blod på badrumsgolv, längtan efter att vakna upp med ansiktet fyllt av blonda lockar och två år av "jag kommer dö om jag inte får vara med dig", är över dig.
under min färd mot tågstationen kan jag inte undgå att reflektera över att jag kvällen innan såg dig för första gången på ett halvår. själva fundamentet till den där gudalika ikonen jag byggt upp, en svävande bild av det som någon gång kommer fullända mig och den där gapande hälften intill mig. ["så jävla trist att han inte har fattat det än bara" osv osv.] du var lite mer solbränd än vanligt, bar keps och en långärmad t-tröja. randig, som den du hade när jag för exakt två år sedan träffade dig för första gången. samma sida stan, samma festival.
ett par timmar senare sitter vi i timmys lägenhet, och till min egen förvåning känner jag mig inte det minsta lockad av att följa efter dig när du åker till rio rio.
och när någonting plötsligt lättar från mitt bröst, slår det mig. [tårarna hinner komma innan jag ens formulerat insikten i ord.] som blixt från klar himmel, en svettig söndagseftermiddag i en buss i göteborg: att jag efter två år med litervis av alkohol, desperata sms och att radera nummer ett två tre gånger, att röka för att minnas doften, blod på badrumsgolv, längtan efter att vakna upp med ansiktet fyllt av blonda lockar och två år av "jag kommer dö om jag inte får vara med dig", är över dig.
jag är så äntligen jävla över dig.
---
jag skulle ungefär kunna citera håkans "kärlek är ett brev skickat hundra gånger" eller "du är det finaste jag vet" eller någon av de andra tragiska trubadurballaderna som kretsar kring sorgsen förälskelse.
häromnatten drömde jag att jag var på klubb och kastade ut min öl över hela dig, dina vassa kindben inkluderat, för att därefter krampaktigt skrika att du var ett egoistiskt jävla svin.
känner att det sammanfattar det mesta.
men jag saknar dig fortfarande.
[människans paradox.]
svin.
häromnatten drömde jag att jag var på klubb och kastade ut min öl över hela dig, dina vassa kindben inkluderat, för att därefter krampaktigt skrika att du var ett egoistiskt jävla svin.
känner att det sammanfattar det mesta.
men jag saknar dig fortfarande.
[människans paradox.]
svin.
---
blod koagulerar och jag är rädd att jag kommer vara tvungen att gå med långärmat i sommar.
---
1. jag bor numera till större delen i vänersborg och kommer troligtvis bo där i sommar.
2. oavsett om jag har jobb där eller inte kommer jag i vilket fall vara hejdlöst missnöjd med det.
3. oavsett var jag bor kommer jag i vilket fall vara hejdlöst missnöjd med min lokalisation.
4. jag gick inte ut och klubbade ikväll utan hängde kvar i en trång lägenhet i vänersborg vid någon slags falsk föreställning.
5. dit jag skulle gått ut och klubbat skulle varit i trollhättan. [hallå?]
6. min pappa börjar bli gammal. jag ser det i hans vita skägg och hans märglade kindben. det här är nog första gången jag verkligen mött hans åldrande i fysisk form. min största skräck är att han ska dö före dess att mina barn fått lära känna honom, och det skrämmer mig så att min mormor troligtvis kommer lämna jorden vid ungefär samma skeende som han.
[7. jag kan inte berätta det här för min pappa för att han ska förstå innebörden i det eller för att han ska kunna göra något åt hans fortgångna bortgång. han är antingen för full för trött eller för hög för att något skall få någon slags substans och om det inte är det så har hans åldrande börjat gå honom på huvudet. han kommer inte längre ihåg saker jag säger. min älskade älskade pappa.]
2. oavsett om jag har jobb där eller inte kommer jag i vilket fall vara hejdlöst missnöjd med det.
3. oavsett var jag bor kommer jag i vilket fall vara hejdlöst missnöjd med min lokalisation.
4. jag gick inte ut och klubbade ikväll utan hängde kvar i en trång lägenhet i vänersborg vid någon slags falsk föreställning.
5. dit jag skulle gått ut och klubbat skulle varit i trollhättan. [hallå?]
6. min pappa börjar bli gammal. jag ser det i hans vita skägg och hans märglade kindben. det här är nog första gången jag verkligen mött hans åldrande i fysisk form. min största skräck är att han ska dö före dess att mina barn fått lära känna honom, och det skrämmer mig så att min mormor troligtvis kommer lämna jorden vid ungefär samma skeende som han.
[7. jag kan inte berätta det här för min pappa för att han ska förstå innebörden i det eller för att han ska kunna göra något åt hans fortgångna bortgång. han är antingen för full för trött eller för hög för att något skall få någon slags substans och om det inte är det så har hans åldrande börjat gå honom på huvudet. han kommer inte längre ihåg saker jag säger. min älskade älskade pappa.]
---
gräver ned mig i en liten ångestbubbla [bestående av 4 hörn, såklart.]. dricker två glas rödvin och har liksom inte gjort annat än dagdrömt om dig sedan en vecka tillbaka. något som konstigt nog börjar likna vid en slags besatthet en sådär dryga två månader sedan vi sågs sist. framsteget är att jag i stället för att tänka att jag går ut varje kväll för att få en chans att se dig, aldrig går ut överhuvudtaget för att jag vet att möjligheten att se dig ikväll inte ligger i någon direkt majoritet.
sådär i efterhand är det väl klart att jag inte ser det som ett framsteg, nej. snarare ett bevis på hur beroende jag är av din, eller någon annans, närvaro. jag vet ju att så fort jag befinner mig mellan någon annans bommulslakan kommer jag ha glömt dig och koncentrerat min uppmärksamhet åt annat håll.
ett tack och förlåt till alla er stackars testosteronsjälar som lyckats genomlida min fiktiva tvångströja. hädanefter skall jag bara utsätta denna för konservativt kontrollkrämpande kristna män som förväntas genomlida mig livet ut.
"mmh pojknackar alltså är det fiiiiiiiinaste som finns." beijerfitta.
sådär i efterhand är det väl klart att jag inte ser det som ett framsteg, nej. snarare ett bevis på hur beroende jag är av din, eller någon annans, närvaro. jag vet ju att så fort jag befinner mig mellan någon annans bommulslakan kommer jag ha glömt dig och koncentrerat min uppmärksamhet åt annat håll.
ett tack och förlåt till alla er stackars testosteronsjälar som lyckats genomlida min fiktiva tvångströja. hädanefter skall jag bara utsätta denna för konservativt kontrollkrämpande kristna män som förväntas genomlida mig livet ut.
"mmh pojknackar alltså är det fiiiiiiiinaste som finns." beijerfitta.
---
cigaretten jag för första gången i mtt liv rökte före eftermiddagkväll, på solrosgatans spårvagnshållplats på väg till jobbet, var morgonen efter natten då vi hade sagt stopp. [som visserligen resulterade i någon slags jojoeffekt som visade sig mer destruktivt å mina vägnar. det riktiga slutet kom en natt då du inte pratade med mig längre. vi hade haft sex och någonstans kände jag på mig att det här skulle kunna komma att vara det sista jag någonsin fick känna av dig. jag tror att du inte låtsades om att jag grät.]
sedan dess har jag inte haft lika stor respekt för cancer. bara jag får behålla din doft i mina kläder.
sedan dess har jag inte haft lika stor respekt för cancer. bara jag får behålla din doft i mina kläder.
---
jag hatar snöfallet. jag hatar att vara ensam. jävlahelvetesskitensamhet. förut var det liksom lite av min grej. min beskyddande lilla ensambubbla. nu har den snarare vänt sig mot mig och attackerar mig i alla möjliga former.
förut var det en frihet, en berusning. nu är den en trängande åkomma.
[passiviteten sänker mig.]
vill nå lycka men när jag förmodligen inte är ämnad att finna den via någon typ av kärlek försöker jag omdefiniera glädje till framgång och prestation. måste prestera för att nå framgång för att nå lycka men det värsta är att jag vet att det inte ligger där utan det kommer alltid alltid alltid ligga hos mig MEN JAG VET JU FÖR FAN INTE VAD JAG HAR FÖR FEL PÅ MIG. hur ska jag lyckas lösa det då? hur ska jag lyckas lösa mig?
förut var det en frihet, en berusning. nu är den en trängande åkomma.
[passiviteten sänker mig.]
vill nå lycka men när jag förmodligen inte är ämnad att finna den via någon typ av kärlek försöker jag omdefiniera glädje till framgång och prestation. måste prestera för att nå framgång för att nå lycka men det värsta är att jag vet att det inte ligger där utan det kommer alltid alltid alltid ligga hos mig MEN JAG VET JU FÖR FAN INTE VAD JAG HAR FÖR FEL PÅ MIG. hur ska jag lyckas lösa det då? hur ska jag lyckas lösa mig?
---
eftersom att de flesta personer i min omgivning numera inte läser den här bloggen så kan jag se detta forumet som en ganska öppen del av mig själv. om dig bland annat (hur många dig finns det? jag blir galen. när man ser över historiken börjar man liksom förlora hoppet om den sanna kärleken, vilket dig det än är så är det alltid rätt.)
i varje fall
du:
nu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopa
osv.
jag förstår verkligen inte varför jag kämpar så mycket för något som uppenbarligen kommer att ge lite. något som egentligen inte är något alls.
framförallt hatar jag den fysiska smärtan. framförallt den fysiska smärtan som gör så ont i mig när du ger mig djupa blickar av, vad är det, ånger, kärlek, avsky? och det är just det. svar. ge mig svar.
men jag kan inte formulera mina frågor.
i varje fall
du:
nu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopa
osv.
jag förstår verkligen inte varför jag kämpar så mycket för något som uppenbarligen kommer att ge lite. något som egentligen inte är något alls.
framförallt hatar jag den fysiska smärtan. framförallt den fysiska smärtan som gör så ont i mig när du ger mig djupa blickar av, vad är det, ånger, kärlek, avsky? och det är just det. svar. ge mig svar.
men jag kan inte formulera mina frågor.
fan fan fan det skulle vart du. eller du? du? du? du?
jag dör lite jag dördördör när jag bara vill känna välkänd hud mot min arm och när jag vill kräkas ut allt som är fult så att det onda slipper inträde trots att jag någonstans djupt inom mig känner att det är evigt etsat och jag vet att tappad galla aldrig hjälper och jag lägger band men jag bara dördördör fortfarande lite
det jag hatar är att man måste utstå det genomlida allt ont innan gott kan äntra åter.
så låt mig bara sova tusen år och väck mig igen när någon älskar mig.
snälla, väck mig.
det jag hatar är att man måste utstå det genomlida allt ont innan gott kan äntra åter.
så låt mig bara sova tusen år och väck mig igen när någon älskar mig.
snälla, väck mig.
KOM IGEN VÄRLDEN KAN DU INTE BARA TYP GE MIG ALLT JAG ÖNSKAR?!
1. ett sätt att hantera livsångest:
- flytta till en grotta/bunker/lokal/källarvåning i göteborg.
2. ett sätt att hantera livsångest när man väl tagit sitt pick och pack och flyttat dit och från allt man trodde var destruktivt men sedan insåg att lilla döden släntrat strax efter under hela händelseförloppet:
- [svarar med en fråga] hjälp mig? p.s är trött på allt som lämnar ärr
process.
tyvärr sitter jag åter igen fast i ett jävla förflutet som förhindrar mig att funktionera likt min förhoppning önskar. [jag kan inte kalla det önskade tillståndet "normalt" eftersom att termen numera består av uteslutande negativa associationer efter 2 år i fosterställning ibland skrynkliga lakan.]
jag vet att jag kan välja att inte vara arg. att inte hysa agg, svartsjuka. att inte vara bitter. det är enkelt. jag skulle kunna välja att krysta fram en acceptans för den nuvarande situationen. förr eller senare kanske det falska medgivandet övergår i förståelse, eller kanske rent av i empati.
men det som försvårar hela processen är att jag verkligen inte kan föreställa mig hur jag i denna världen, någonsin skulle kunna sluta älska.
[men någonstans, i grund och botten, vet jag hur mycket jag romantiserar förra sommaren. hur allt i mitt huvud förvridits till ett absurdt nystan av förskönat dravel. så,
steg 1: genomskåda illussionen.]
jag vet att jag kan välja att inte vara arg. att inte hysa agg, svartsjuka. att inte vara bitter. det är enkelt. jag skulle kunna välja att krysta fram en acceptans för den nuvarande situationen. förr eller senare kanske det falska medgivandet övergår i förståelse, eller kanske rent av i empati.
men det som försvårar hela processen är att jag verkligen inte kan föreställa mig hur jag i denna världen, någonsin skulle kunna sluta älska.
[men någonstans, i grund och botten, vet jag hur mycket jag romantiserar förra sommaren. hur allt i mitt huvud förvridits till ett absurdt nystan av förskönat dravel. så,
steg 1: genomskåda illussionen.]
maj
det är något med tung nattluft om våren och hemorten.
plötsligt känner jag åter hur livet rinner i mina ådror i ett euforiskt samfund med marken träden gräset jorden luften djuren, smutsiga grusvägar och sträva, vindstötta ladugårdsväggar.
jag skall inte säga att jag funnit alla svar som jag har sökt. men för stunden verkar lösningen på gåtan jag nästlat mig in i, komiskt enkel.
den fanns ju rakt framför mina ögon.
när ansiktet domnar och tanken inte kommer längre än strax utanför ögonlocken
läste något på en blogg, vars innehåll är av tveksam karaktär, som jag direkt kände igen mig i.
jag står vid ett vägskäl och det spelar liksom ingen roll åt vilket håll jag styr, åt vänster finns en falsk ambition som slutar upp i manisk panikångest och åt höger gryr en självlegitimerande godhet, men så snart jag kommit bakom kröken inser jag att luften är tom. min självkänsla ligger fortfarande utaspridd i spillror under mossan och jag fyller ingen funktion i det man kallar livet. också undrar jag om det inte hade varit lika bra att gått åt vänster ändå, där jag åtmistone hade ett, om än destruktivt, mål.
[JAG HATAR TOMRUMMET. ÄCKLET.]
samtidigt känns det som att jag långsamt gräver min egen grav. i den desperata jakten efter den mest fulländade upplaga av mitt framtida jag glömmer jag liksom bort att reperera mig själv på vägen. att istället för att bygga upp mig själv som människa och bli den jag vill bli slösar jag all tid på att komponera bäst möjliga version av den jag ska bli.
det värsta i alla mina filosofieringar är att jag i slutändan alltid drar slutsatsen att jag tänker för mycket.
dumma tänker inte så mycket. och det är ganska smart.
jag står vid ett vägskäl och det spelar liksom ingen roll åt vilket håll jag styr, åt vänster finns en falsk ambition som slutar upp i manisk panikångest och åt höger gryr en självlegitimerande godhet, men så snart jag kommit bakom kröken inser jag att luften är tom. min självkänsla ligger fortfarande utaspridd i spillror under mossan och jag fyller ingen funktion i det man kallar livet. också undrar jag om det inte hade varit lika bra att gått åt vänster ändå, där jag åtmistone hade ett, om än destruktivt, mål.
[JAG HATAR TOMRUMMET. ÄCKLET.]
samtidigt känns det som att jag långsamt gräver min egen grav. i den desperata jakten efter den mest fulländade upplaga av mitt framtida jag glömmer jag liksom bort att reperera mig själv på vägen. att istället för att bygga upp mig själv som människa och bli den jag vill bli slösar jag all tid på att komponera bäst möjliga version av den jag ska bli.
det värsta i alla mina filosofieringar är att jag i slutändan alltid drar slutsatsen att jag tänker för mycket.
dumma tänker inte så mycket. och det är ganska smart.
DET ÄR JU INTE JAG DET ÄR MITT MONSTER
jag ser livet som ett tåg skena förbi mig medan jag står kvar på perrongen och undrar vad det var som gjorde att jag stod frusen vid asfalten när jag såg vagnarna rulla från stationen.
jag som i princip alltid ansett mig övermäktig mina djuriska instinkter är härmed tvungen att se mig besegrad av hunger, lättja och trötthet. min kropp väller över åt alla håll och kanter och i takt med ångesten väller även högen av förnekat ansvarstagande (i form av studier, vilket i sin tur ger uppskov till än mer ångest).
och komiskt nog så vill jag nästan att min omgivning ska märka att saker inte står helt rätt till, för det jag fruktar mest av allt är att de mina ska tro att jag faktiskt är så här som person. på riktigt.
och jag ser tåget skena förbi. jag ser ingen slutstation.
jag som i princip alltid ansett mig övermäktig mina djuriska instinkter är härmed tvungen att se mig besegrad av hunger, lättja och trötthet. min kropp väller över åt alla håll och kanter och i takt med ångesten väller även högen av förnekat ansvarstagande (i form av studier, vilket i sin tur ger uppskov till än mer ångest).
och komiskt nog så vill jag nästan att min omgivning ska märka att saker inte står helt rätt till, för det jag fruktar mest av allt är att de mina ska tro att jag faktiskt är så här som person. på riktigt.
och jag ser tåget skena förbi. jag ser ingen slutstation.
hamsterhjul
jag ser inte logiken i att efter varje gång jag gör saker som jag vet gör mig illa, som att påminna mig om sånt jag vid det här laget borde kommit över, vill skada mig själv ytterligare. [fantiserar om att leja en knarkare som för mina sista besparingar skjuter mig i skallen när jag joggar längs med ursviksvägen bara för att det är för sorgligt att bli mördad men för tragiskt att begå självmord. jag har alltid varit en expert på kompromisser.] men jag är bara så fruktansvärt trött på att allt ska göra så ont. när ska det ta slut, det onda? det onda som liksom grävt i mig och accellererat ytterligare under drygt senaste året. och hur bearbetar man utan att förtränga?!! det är liksom den enda metoden jag är bekant med. att lägga frustration, ångest och självhat i timmar på fysiskt arbete eller frätande magsyra på visdomständerna har på så vis fungerat som en snuttefilt som tar bort allt ont. när den är borta blir allting så äckligt naket, exponerat och skrämmande påtagligt.
jag hatar att det förflutna ALLTID som bojor kommer släpa vid mina fötter och betynga min framfart.
falsk kärlek svek hat bruten vänskap [jag är den hemskaste människan i världen] avsaknad av allt du älskar brandrök liv död lämnad ensam i en väldigt stor stad.
försvinn. snälla, försvinn.
jag hatar att det förflutna ALLTID som bojor kommer släpa vid mina fötter och betynga min framfart.
falsk kärlek svek hat bruten vänskap [jag är den hemskaste människan i världen] avsaknad av allt du älskar brandrök liv död lämnad ensam i en väldigt stor stad.
försvinn. snälla, försvinn.
I think I'll do my best back in the west
det är lite komiskt över hur mycket jag faktiskt försökt övertyga mig själv att stockholm är min stad. visserligen faller min själ återkommande för skelettet, stenar, cement och uråldriga byggnader in i grunden. men till trots, home is where your heart is. och jag är fortfarande bitter för att det krävde mig ett år att inse just det. och jag är för trött för att inse att jag hur jag än disponerar mina val, alltid kommer vara bitter. men just nu suktar hjärtat hem.
grupparbete inför seminarium: källkritiska granskningar av TT-material från göteborgsbranden. [trots att jag försöker förneka det har jag fortfarande långa vägar kvar.]
1. opolitliga/pålitliga källor? vem tillfrågades när? (chockerad festdeltagare ombedd att uppskatta antalet ungdomar i lokalen, opålitlig källa.) vem hade ansvar för vad? (TT lyckades ej få tag i fastighetsägaren.) vilka auktoriteter/myndigheter drogs in? (räddningstjänst, polis, brandmän m.m).
2. hur många var det egentligen där? det var 300 på festen, lokalen rymde egentligen bara 150. 59 nej 60 döda. det dog en på sjukhus. men alltså, varför tände dom på? jag tror det var något personligt. nej, det var ju bara för att dom inte fick komma in på festen, också tände dom eld på lite bröte i trapphuset. det var ett tvåvåningshus. röken åker uppåt och liksom slickar längs med taket. och anledningen till att dom inte kom ut var för att det var för mycket folk? ja. tänk att liksom stå där inne, och inte komma ut! men är det inte så att man håller sig lugn i början, och när man väl inser att det går för långsamt, lågorna börjar sprida sig och det blir rökansamlingar, att det är då paniken bryter ut? eller, så blir man helt chockad, förlikad och accepterar sitt öde. bland hundra desperata skrik, ben som trycker dig mot golvet, varma flammor. förlamad.
3. det här är göteborg. inte dalsland. inte trähus. inte mina älskade.
4. [mantra till trots: hyperventilerandes på en handikapptoalett] han förlikades inte han förlamades inte du tänkte hoppa ut genom fönstret men det var ju säkert tio meter ner nej du skulle inte klarat det tack för att du inte hoppade du öppnade dörren och allt var bara svart svart svart paniken jag vill vara där och ta dig ut skydda dig men du bara blundade tog armen över huvudet och sprang och sprang och sprang och brände dig på lågorna i trappan kastade dig ut och sa det här kommer väl inte synas?
risken var snarare att vi aldrig skulle få se dig igen men du kom ut, du kom ut, överlevde lågor överlevde hjärtat lungor och sjukhus överlevde, du lever.
[återhämtad andhämtning]
utan frekvens
grejen är den att jag tror att mitt liv är en film.
som ska följa någon typ av linje och varje framgång blir ett mirakel och varje motgång utgör en domedag. därför blir jag alltid så förvånad när livet ter sig som en trasslig kurva som slumpmässigt kastar sig längs alla, både oväntade och självklara, skeenden. ena veckan är jag komiskt euforisk och nästa vaknar jag med ekande ångest, allt på grund av stora reaktioner på små faktorer som jag tror kan vara avgörande för min existens.
jag måste börja inse att livet kanske är lite för simpelt, eller kanske för invecklat, för att följa en förbestämd dramaturgi. och sluta tro att allting antingen är himmel eller helvete, och inget där emellan.
som ska följa någon typ av linje och varje framgång blir ett mirakel och varje motgång utgör en domedag. därför blir jag alltid så förvånad när livet ter sig som en trasslig kurva som slumpmässigt kastar sig längs alla, både oväntade och självklara, skeenden. ena veckan är jag komiskt euforisk och nästa vaknar jag med ekande ångest, allt på grund av stora reaktioner på små faktorer som jag tror kan vara avgörande för min existens.
jag måste börja inse att livet kanske är lite för simpelt, eller kanske för invecklat, för att följa en förbestämd dramaturgi. och sluta tro att allting antingen är himmel eller helvete, och inget där emellan.
vänd tur och statusuppdatering
hänt senaste månaden:
jag har ju flyttat till sundbyberg. det har jag inte berättat.
hänt senaste veckan:
jag har fått jobb jag har inte tagit några kort överhuvudtaget för min kamera är död jag har fått besök från vänersborg jag har aldrig ätit så mycket godis på flera år jag har fått underkänt på en tenta vilket innebär att jag nu har tre omtentor jag har fått besked om att jag inte behövdes på det jobbet jag fick jobb på.
= befinner mig åter igen på ruta ett.
men jag har i alla fall lärt mig att vardagen blir lite mer spännande när jag vågar ta risker.
[och jag kan nästan inte tänka på något annat än den här kylan. två meter snö utanför fönstret och sommarsaknad. tjockångest.]
