[jag gillade henne bättre när hon var deprimerad]
nu ligger jag och väger i något slags mellanläge. vindruvorna smakar egentligen inte något längre men det verkar som om min arm fastnat i någon upprepande mekanik som fungerar mellan en sträcka från:
plastasken innehållande vindruvorna i fråga till:
min mun.
jag har varit hemma över en vecka nu, skulle skrivit tenta i stockholm igår egentligen. det var den där jävla rädslan över att misslyckas som fick mig att hosta fram att nej jag kan tyvärr inte ta mig till östsverige idag för att jag är host jättesjuk (vilket faktiskt var ett relativt misslyckande i sig). hur som helst kan jag fortfarande ingenting om mediestruktur. och det måste man kunna när man skriver tenta.
tiden här har bitvis gjort mig gott för stunden. vet inte riktigt hur det har för påverkan långsiktigt. måste komma till insikten att jag faktiskt inte kan fly från allt när det börjar kännas jobbigt, måste lära mig att ta itu med problemen istället. för tillfället ter sig vänersborg vin vänner, klippåklistrapyssel och mycket mat, som gästvänliga tillflycktsorter.
slutsats: trygg, bekväm och mullig kommer jag återvända till ett lika kallt och främmande stockholm som det jag lämnade för tio dagar sedan. och upptäcka att jag fortfarande inte är redo.
mitt upp i all återhämtning har jag reflekterat kring min översiktliga uppfattning om livet. att det kanske verkar lite bättre att må bra ändå, att jag kanske underskattat hela grejen med att ha roligt.
så jag släpper på gränserna, lite i taget. trivs faktiskt med mig själv för första gången på riktigt länge. kommer på att när jag trivs med mig själv så följer hela innebörden med att må bra med på traven.
kommer åtskilliga dagar senare på att när jag släpper gränserna så brister jag och min idealiska föreställning om livet sönder i sömmarna. att jag släpper gränserna medför en förslappning, vilket i sin tur medför ett sämre resultat.
så, jo. under ett tag mådde jag bättre. men jag tror det är rädslan över hur omgivningen kommer uppfatta mig hädanefter som får mig att falla tillbaka. kan föreställa mig muttret, ovanstående.
plastasken innehållande vindruvorna i fråga till:
min mun.
jag har varit hemma över en vecka nu, skulle skrivit tenta i stockholm igår egentligen. det var den där jävla rädslan över att misslyckas som fick mig att hosta fram att nej jag kan tyvärr inte ta mig till östsverige idag för att jag är host jättesjuk (vilket faktiskt var ett relativt misslyckande i sig). hur som helst kan jag fortfarande ingenting om mediestruktur. och det måste man kunna när man skriver tenta.
tiden här har bitvis gjort mig gott för stunden. vet inte riktigt hur det har för påverkan långsiktigt. måste komma till insikten att jag faktiskt inte kan fly från allt när det börjar kännas jobbigt, måste lära mig att ta itu med problemen istället. för tillfället ter sig vänersborg vin vänner, klippåklistrapyssel och mycket mat, som gästvänliga tillflycktsorter.
slutsats: trygg, bekväm och mullig kommer jag återvända till ett lika kallt och främmande stockholm som det jag lämnade för tio dagar sedan. och upptäcka att jag fortfarande inte är redo.
mitt upp i all återhämtning har jag reflekterat kring min översiktliga uppfattning om livet. att det kanske verkar lite bättre att må bra ändå, att jag kanske underskattat hela grejen med att ha roligt.
så jag släpper på gränserna, lite i taget. trivs faktiskt med mig själv för första gången på riktigt länge. kommer på att när jag trivs med mig själv så följer hela innebörden med att må bra med på traven.
kommer åtskilliga dagar senare på att när jag släpper gränserna så brister jag och min idealiska föreställning om livet sönder i sömmarna. att jag släpper gränserna medför en förslappning, vilket i sin tur medför ett sämre resultat.
så, jo. under ett tag mådde jag bättre. men jag tror det är rädslan över hur omgivningen kommer uppfatta mig hädanefter som får mig att falla tillbaka. kan föreställa mig muttret, ovanstående.
Kommentarer
Trackback
