MARYROSE MATILDA

ibland läs väldigt ofta blir jag näst intill obehagligt närvarande kring min fortlöpande omgivning. jag är ute och snubblar på promenadslingan vid årstaviken och är två långa sekunder från att sätta mig på en bänk intill en vacker brunlock och dra en predikan om den förtappade sanningen. jag menar vilken kille skulle inte falla för en tårögd tjej med panikartad andhämtning, smutsiga träningskläder och gårdagens sminkrester kring ögonen? [... någon? inte? nej okej men säg hur ska jag lära känna nya människor på ett sätt som inte är lika maniskt?] 

jag sitter och ska klippa i tyg och klistra upp på väggen men jag tänker att man alltid kan göra kläder av allt så jag vrider tygstycket flera varv runt min midja och tänker: en kjol? sen tänker jag att jag inte har någon symaskin så tygbitarna ligger fortfarande kvar på golvet utan att jag klippt i dem

ibland funderar jag allvarligt på att starta en totalnischad renodlad modeblogg som ska heta något i stil med jaggillarmodesägnågotelaktmenjagkommeraldrigslutaläggauppbilderpåminakläder. mest bara för att få något som ger mig en anledning till att kliva upp ur sängen om mornarna då den mainstream-kommersiella andan skapar någon (möjligen, troligen, falsk) ingivelse om att livet faktiskt innehåller något som är värt att leva för. om det är kläder vet jag inte, men oftast klär man upp sig för att leva upp sig.

jag älskar listor. men, jag tänker inte skriva en att-göra-innan-jag-dör-lista. när jag gick i sjuan så lovade jag mig själv att innan högstadiets slut så skulle jag ha kysst thim, jag var sådär fegt men ändå uppenbart förälskad och jag tänkte herregud det var ju tre år kvar tills dess och ja det kommer säkert dyka upp något tillfälle. [det hände aldrig]. så alltså, jag ska inte bygga upp några förhoppningar om livet. tillfällen dyker aldrig upp och allt kommer onekligen sluta upp i en bottenlös besvikelse.