en insikt.

jag har kommit på mitt straff, ganska uppenbart egentligen. skulle faktiskt inte vara speciellt trovärdigt att komma undan så lindrigt som jag trodde att jag gjort till en början. det enda som behövdes var bara tid, för att det som tidigare verkat så undanskymt skulle komma att skylta i svart och vitt framför mig.
att jag aldrig, aldrig, kommer sluta hata dig.
du kommer aldrig sluta hemsöka mig.
och det kommer jag bära på, under resten av mitt liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0