[jag kommer ingen vart med att ligga begravd under täcket dagen dagarna i ända, och just idag är den dag jag velat knyta ihop säcken]
jag menar, varför ska vi överhuvudtaget överleva?
men när jag börjar spekulera i den specifika banan brukar jag aldrig komma längre än till frågan om hur många alvedon man behöver ta för att bli sådär väck i huvet utan att hjärtat ska stanna av helt men för att det ändå ska klassas som något slags rop på hjälp
jag vet inte om jag är bitter syrlig knivskarp realistisk eller rakt av gnällig
jag ogillar starkt den där grejen med dåligt samvete, framförallt att det är något jag aldrig verkar bli kvitt. är det att jag tar åt mig för mycket jo jag vet väl att jag kanske kan ta på mig för mycket eller är det helt enkelt att jag beter mig för mycket? efter alla höga krav jag tidigare ställt kan det otvivelaktigt te sig annat än problematiskt att ta sig ur idealismens spiral där kaskader av självhat ekat oavbrutet efter marginella misslyckanden. nu i efterhand kan jag onekligen förnimma det destruktiva genom hela processen. det vore fint att för en gångs skull få slippa göra saker som jag tidigare gjort fastän jag inte velat (och kontentan av det man får ut av själva arbetet väger sannerligen inte upp med ansträngningen som krävs för att genomföra det).
för tillfället råder till exempel följande skeenden vilka jag är i behov av att förändra för att närma mig något slags välmående:
när jag inte orkar vara kvasiintelektuell och stå upp för femte statsmakten och skriva om saker jag inte vet något om och låtsas som om att jag faktiskt bryr mig något om censur, på riktigt.
när jag inte orkar anpassa mig efter diverse gamla goda vänner huruvida jag får prata med andra diverse gamla goda vänner eller inte.
när jag inte orkar plugga och inte orkar ta mig själv i kragen och inte orkar tänka att jag inte orkar ta mig själv i kragen och böckerna ligger kvar i hög på en stol som inte dög till något annat, olästa.
när jag inte orkar med mig själv när jag inte kan vistas i stockholm i mer än två veckor utan att drabbas av någon slags jävla panikångest som slungar mig tillbaka till västsverige igen.
jag vill läsa högt ur mumindalen på studentradion jag vill prata med dom jag mår bra av att prata med jag vill lalla mig genom kurslitteratiren jag vill leva i en annan stad utan att längta tillbaks jag vill dricka vin på mitt köksgolv en vardagseftermiddag jag vill äta frukost på en galonfilt i skogen när det snöar jag vill umgås med folk jag vill umgås med som vill umgås med mig.
tror dock att större delen av den livsstilen enbart är hållbar under ett år, vad gäller studieresultaten. och beroende på vad man vill uppnå senare i livet, vill säga.
men det kanske är dags att jag tar det året.
jag vet inget om mycket men jag tänker mer än vad jag säger
ibland läs väldigt ofta blir jag näst intill obehagligt närvarande kring min fortlöpande omgivning. jag är ute och snubblar på promenadslingan vid årstaviken och är två långa sekunder från att sätta mig på en bänk intill en vacker brunlock och dra en predikan om den förtappade sanningen. jag menar vilken kille skulle inte falla för en tårögd tjej med panikartad andhämtning, smutsiga träningskläder och gårdagens sminkrester kring ögonen? [... någon? inte? nej okej men säg hur ska jag lära känna nya människor på ett sätt som inte är lika maniskt?]
jag sitter och ska klippa i tyg och klistra upp på väggen men jag tänker att man alltid kan göra kläder av allt så jag vrider tygstycket flera varv runt min midja och tänker: en kjol? sen tänker jag att jag inte har någon symaskin så tygbitarna ligger fortfarande kvar på golvet utan att jag klippt i dem
ibland funderar jag allvarligt på att starta en totalnischad renodlad modeblogg som ska heta något i stil med jaggillarmodesägnågotelaktmenjagkommeraldrigslutaläggauppbilderpåminakläder. mest bara för att få något som ger mig en anledning till att kliva upp ur sängen om mornarna då den mainstream-kommersiella andan skapar någon (möjligen, troligen, falsk) ingivelse om att livet faktiskt innehåller något som är värt att leva för. om det är kläder vet jag inte, men oftast klär man upp sig för att leva upp sig.
jag älskar listor. men, jag tänker inte skriva en att-göra-innan-jag-dör-lista. när jag gick i sjuan så lovade jag mig själv att innan högstadiets slut så skulle jag ha kysst thim, jag var sådär fegt men ändå uppenbart förälskad och jag tänkte herregud det var ju tre år kvar tills dess och ja det kommer säkert dyka upp något tillfälle. [det hände aldrig]. så alltså, jag ska inte bygga upp några förhoppningar om livet. tillfällen dyker aldrig upp och allt kommer onekligen sluta upp i en bottenlös besvikelse.
hej herr ågren [större delen av dagen har jag spenderat under en grå filt]
det känns som mitt liv börjat bli en sång med för mycket text utan något direkt innehåll
nu är jag en stor, och utspridd, väldigt flyktig, abstrakt massa. och tror jag ersätter ben & jerrys, den klassiska, men jag har inte riktigt förstått hypen om jag ska vara ärlig, boten mot ensamhet och självömkan, med russin från lidl. jag har ätit konstant i tre timmar. förra veckan var jag hos tandläkaren. jag hade 8 hål. tror inte riktigt att jag lyckats smälta det än. (det gnager lite i bröstet. och tänderna.) mamma kommer hit på lördag. det behövs. tror att hela grejen med att flytta hemifrån inte riktigt var så genomtänkt som jag trott.
[jag gillade henne bättre när hon var deprimerad]
plastasken innehållande vindruvorna i fråga till:
min mun.
jag har varit hemma över en vecka nu, skulle skrivit tenta i stockholm igår egentligen. det var den där jävla rädslan över att misslyckas som fick mig att hosta fram att nej jag kan tyvärr inte ta mig till östsverige idag för att jag är host jättesjuk (vilket faktiskt var ett relativt misslyckande i sig). hur som helst kan jag fortfarande ingenting om mediestruktur. och det måste man kunna när man skriver tenta.
tiden här har bitvis gjort mig gott för stunden. vet inte riktigt hur det har för påverkan långsiktigt. måste komma till insikten att jag faktiskt inte kan fly från allt när det börjar kännas jobbigt, måste lära mig att ta itu med problemen istället. för tillfället ter sig vänersborg vin vänner, klippåklistrapyssel och mycket mat, som gästvänliga tillflycktsorter.
slutsats: trygg, bekväm och mullig kommer jag återvända till ett lika kallt och främmande stockholm som det jag lämnade för tio dagar sedan. och upptäcka att jag fortfarande inte är redo.
mitt upp i all återhämtning har jag reflekterat kring min översiktliga uppfattning om livet. att det kanske verkar lite bättre att må bra ändå, att jag kanske underskattat hela grejen med att ha roligt.
så jag släpper på gränserna, lite i taget. trivs faktiskt med mig själv för första gången på riktigt länge. kommer på att när jag trivs med mig själv så följer hela innebörden med att må bra med på traven.
kommer åtskilliga dagar senare på att när jag släpper gränserna så brister jag och min idealiska föreställning om livet sönder i sömmarna. att jag släpper gränserna medför en förslappning, vilket i sin tur medför ett sämre resultat.
så, jo. under ett tag mådde jag bättre. men jag tror det är rädslan över hur omgivningen kommer uppfatta mig hädanefter som får mig att falla tillbaka. kan föreställa mig muttret, ovanstående.
idag är en dag när allting blir så där plötsligt påtagligt
sedan sätter jag mig och skriver om det och hoppas att min självdestruktivitet möjligen kan leda mig till framgång.
från den tryggaste platsen i världen [jävla ångest]
oroliga nätter x3
mamma och jag vi sitter på ett tåg till skåne en dag. jag ser min högstadieförälskelse och när vagnen stannar vid malmö frågar hon
ska du inte med
jag säger nej. jag stannar.
jag går och sätter mig mitt emot thim, säger hej.
han säger
hej, och att han nog ska gå nu.
han sätter sig vid andra änden av vagnen.
jag sitter själv kvar på tåget mot köpenhamn.
åker dit,
åker hem igen.
lerig grusväg, regn som faller från mörka moln. jag är i min grannes trädgård och ska sätta ner ett kors i marken vid sidan av tre andra. min farmor, som är död sedan länge, har dött.
jag sjunker ner i leran, och lyckas varken få tag på ett kors eller sätta ned det i marken.
på något vis vet jag att hon dog när hon rörde vid en eldfluga.
jag ser min farfar, som är död sedan länge, gå längs vägen och jag springer efter. han har träben.
jag ser hur han sträcker sig efter den surrande glöden, och jag vet att han inte bör röra vid den men ändå står jag med paniken i halsen och beskådar hans rörelser sakna och tålmodigt. först när han faller mot marken
NEJ FARFAR LÄMNA MIG INTE! LÄMNA MIG INTE HÄR DÅ BLIR JAG SJÄLV LÄMNA MIG INTE HÄR DÅ BLIR JAG ALLDELES ENSAM
han viskar, förlåt.
jag har hans träben
.
jag är trött på att aldrig sluta önska att jag vore någon annan
jag är trött på att aldrig sluta önska att jag växte upp på en annan plats
jag är trött på att alltid önska att jag upplevt något annat
jag är trött på att alltid önska att jag upplevt något mer
jag är trött på att alltid ångra mina val
jag är trött på att aldrig bli nöjd
jag är trött på att aldrig nå mina mål
jag är trött på att alltid sträva efter något annat
jag är trött på jakten
jag är trött på att alltid längta bort
jag är trött på de besvikelser som väntar efter varje förhoppning
jag är trött på att gräset aldrig är grönare på den andra sidan
jag är trött på att saker kommer fortsätta vara precis lika grått som det är nu
var jag än för mig
hur jag än lever
att saker aldrig kommer förändras
och, samla tanken
2) jag är väldigt duktig när jag tar mig själv i kragen, åker till skolan för att råplugga till tentan, köper kaffe, bläddrar i metro magazine student, magazinet för de som vill göra något med sina liv, läser 3 av 988 sidor ur kurslitteraturen, packar min väska och åker för att kolla resårband på myrornas vid mariatorget.
3) jag måste sluta upp med att berömma mig själv genom materiella belöningar när jag inte ens har något att berömma mig själv för.
4) vad kallas det? jo, tröst.
5) jag borde skapa någonting.
rapport 2
nu har det gått 3 veckor sedan jag åkte
jag har
gått runt och känt att det var påväg att hända något dåligt, det har hänt något dåligt, jag har gått på förfest med tre dj;s och taggat spy bar för att sedan upptäcka att jag glömt passet vid dörren och i miserabel tragik stapplat hemåt i obekväma platåskor, tröttnat på sthlm, bokat tågbiljett till linköping, gått av vid hötorget 10 minuter innan tåget till linköping gick på grund av en rökutveckling vid t-centralens t-banestation som gjorde att inga t-banetåg stannade där, sprungit mig sjöblöt från hötorget till t-centralen, hunnit lagom till t-centralen för att se tåget mot linköping rulla ut från perrongen, gråtit floder på t-centralen under två timmar och tack vare detta sluppit betala både toa-avgift och en ytterligare tågbiljett till linköping, börjat läsa 1984, sett på varannan vecka med min bror, åkt hem, tittat på repetionen till drömläge i arenan, suttit fast i vbg med magsjuka i 3 dar, åkt till sthlm igen, blivit erbjuden att få åka med och bada med en eventuell framtida hyresvärd, han hette rune och dansade folkdans och gillade frilufsliv, slösat 60 mobilpengar på rune som inte ville sluta prata, varit desperat nog att trots alla motsägelser åkt till mörby centrum för att kolla på runes jävla vindsvåning som han eventuellt kunde tänka sig att hyra ut, vänt andra kinden till och passerat runes tomt då jag upptäckte att den till 85% bestod av tallar jordhögar och rostiga cyklar, fikat med hanna, tagit en två tre glas rosé med klasskamrater, grävt ned mig i självömkan choklad och cashew, ryckt upp mig och dansat polka till balkanmusik på ett rysshak, kommit på många tankar, klippt mina festivalband, fått lägenhet fram till jul.
nu börjar det likna något
säg det värsta som kan hända och jag har upplevt det, inom loppet av 300 dagar.
ibland tror jag faktiskt att någon, någonstans, har bestämt sig för att hata mig.
på allvar.
rapport 1
nu har det gått 1 vecka och 4 dagar sedan jag åkte.
jag har
gått på mer eller mindre intressanta föreläsningar, lärt känna en tjej som också knarkar té hatar män som hatar kvinnor älskar john ajvide lindqvist har en pojkvän som jobbat som tidningsbud, reflekterat över mitt studieval, så fort jag fått tillfälle uppdaterat bostadsannonserna på blocket, sett en förvirrad björn gustavsson gå av tunnelbanan vid thorhildsplan, läst 500 sidor mindre kurslitteratur än vad jag borde gjort, gått på 3 misslyckade rumvisningar, gått på en lyckad rumvisning, fått reda på att jag får besked angående rum imorgon, känt mig vilsen i city, känt mig hemma på söder, bränt tusenlappar på journalistikvetenskapliga facktaböcker, druckit kaffe i vitabergsparken, klippt ur kupé och klistrat på en almenacka, läst ohyggligt mycket metro, varit på redaktionsmöte med studentkårens webtidning, blivit undervisad i hur man öppnar en konservburk av min hyresvärd, letat lågprisaffärer i tunnelbanegångar, låst in mig på mitt rum ett dygn gråtit och ångestkrampat om vartannat, repat mig, druckit rosé i en portvaktarlägenhet på östermalm, rotat mig, stadgat mig,
fast jag sover inte så bra.
söndagsmemoarer
hatar den följande kvällen då jag tröttnat på tillvaron, när jag efter att ha reflekterat över festivalhelgen, som tett sig lika lyckad som missunnad, inser att allt hade blivit så mycket bättre bara man hade efterfestat på röda sten.
halvångest inför stockholmflytt till veckan. släpper allt, hoppar.
fast, vid ytterligare eftertanke är det de gånger jag tagit blinda kliv som min vardag faktiskt utvecklats till det bättre.
ska träffa min bror på tisdag, det var längesedan sist.
en fin kille jag känner
oroliga nätter x2
pappa och hans vän viskar och döljer, 2 flak starköl i bagageluckan. jag äter chips. mamma berättar om hennes uppväxt och hyperventilerar. du är med någon annan.
söndag till måndag
vi springer genom träskmarker över berg vi är jagade. solen glimtar längs bergtoppar, ljuset nalkas. bakdörren på ett köpcenter. jag smyger in och haffar med mig två red bull och stretar bort mot utgången. johannes sitter bakom kassan. han har ett jobb nu. han tjänar pengar. ler, och hans hår är så där blondt som det en gång var, innan han började färga det.
- vill du ha en? frågar jag, sträcker fram burken.
- nej, det är inte nyttigt.
hans flickvän sitter bredvid honom. de har liv i blicken, skrattar.
han har inga ärr.
och det här, är en sporre. för egen tankegång. uppmaning.
för att kunna blicka framåt så måste du stänga locket till tiden som gått, något i den stilen.
men om locket är för skevt och vint, om det inte passar i gängorna? ska jag inte få fylla en ny glasburk med tid, händelser, upplevelser? liv.
jag kanske inte vill stänga locket på. jag kan låta det ligga på kant och glänta, så jag kan skymta innehållet när jag än känner för det. och kanske någon dag, så känner jag mig tillräckligt manad för att gänga om behållaren. för att vidare varsamt kunna skruva fast locket på plats.
jag ska inte låta saker jag inte bearbetat få ställa sig i vägen för min fortsatta kreativitet. bara för att jag inte bockat av vissa upplevelser, betyder det inte att jag inte ska få ställas inför nya.
jag skulle kunna säga någonting, men hur jag än formar orden så faller de fullkomligt platta i jämförelse med den alltför påtagliga verkligheten jag tvingas genomgå. överlev, överlev vakna
kvar av mitt barndomshem finns enbart kolnade ruiner
nu har jag hållt mig vaken i 23 timmar och räds för smärtan i ensamheten sömnen och drömmen. som tur är får jag gå upp om 4 timmar igen, avfärd till linköping.
tänk, hur absurt livet ter sig, när allting plötsligt balanserar mellan liv och död.
men johannes, min älskade älskade bror, du kommer alltid vara lika vacker för mig.
