MARYROSE MATILDA

mamma och jag vi sitter på ett tåg till skåne en dag. jag ser min högstadieförälskelse och när vagnen stannar vid malmö frågar hon
ska du inte med
jag säger nej. jag stannar.
jag går och sätter mig mitt emot thim, säger hej.
han säger
hej, och att han nog ska gå nu.
han sätter sig vid andra änden av vagnen.
jag sitter själv kvar på tåget mot köpenhamn.
åker dit, 
åker hem igen.

lerig grusväg, regn som faller från mörka moln. jag är i min grannes trädgård och ska sätta ner ett kors i marken vid sidan av tre andra. min farmor, som är död sedan länge, har dött.
jag sjunker  ner i leran, och lyckas varken få tag på ett kors eller sätta ned det i marken.
på något vis vet jag att hon dog när hon rörde vid en eldfluga.
jag ser min farfar, som är död sedan länge, gå längs vägen och jag springer efter. han har träben.
jag ser hur han sträcker sig efter den surrande glöden, och jag vet att han inte bör röra vid den men ändå står jag med paniken i halsen och beskådar hans rörelser sakna och tålmodigt. först när han faller mot marken
NEJ FARFAR LÄMNA MIG INTE! LÄMNA MIG INTE HÄR DÅ BLIR JAG SJÄLV LÄMNA MIG INTE HÄR DÅ BLIR JAG ALLDELES ENSAM
han viskar, förlåt.
jag har hans träben