oral fix [orsak-verkan]
på gatan mitt emot, och jag stundar som en evig åskådare av allt som skulle kunnat vara mitt. den apatiska handlingsförlamningen gjuter ivrigt stenblock i mina ådror.
*_*
känner bluffen i mig
i smutsiga mascarafläckar på kudden jag vilat mot sen jag var 3 månader.
genomskådad, inkräktad. naken.
utlämnad.
gånger jag gråtit med dig:
2. tidig natt. du har existensiell ångest, säger att ingenting betyder någonting. vi ligger i din säng och jag är full.
3. under helgen har jag inte gjort annat än klängt flängt och famlat efter dig längs göteborgs gatstenar, om det var mitt behov av dig som inte blev tillfredställt eller att det faktiskt var du som var stängd och sluten ter sig för mig fortfarande oklart. vi står på centralen och jag säger att: jag kommer inte klara av det om du lämnar mig nu, jag kommer inte klara mig.
4. jag har aldrig i mitt liv velat vara på just den platsen jag är på så mycket som jag vill det nu och ignorerar faktumet att det egentligen är den sista platsen i världen vi borde vara på. hatar faktumet att jag förlorat det finaste jag haft.
morgonen efter kysser jag ditt käkben, du säger hej då.
defeat
i praktiken borde jag följa min utlagda tragiska ström för, trots motsägelsen, känns det som att de ynka utsvävningar jag någonsin unnat mig själv har i tillbakablickar alltid verkat som käppar i hjulet.
jag borde låta det sjunka in, finna sin ro. insikten om att jag aldrig kommer finna platsen dit jag hör.
tid eller liv
och när det inte finns en ekvation att lösa, ett objekt att höja till skyarna eller en sorg att gråta ut all vätska ur kroppen för, analyserar jag varje kvadratcentimeter luft ovan mina fingertoppar. jag kan inte acceptera att jag är en medioker människa. jag kan inte acceptera att jag lever ett mediokert liv. jag letar fortfarande, oavbrutet, efter svaret som skall avslöja att luften svävar där av en anledning. (likväl kan jag inte acceptera att jag skriver alltmer mediokra summeringar)
pessimisten talar:
och de gångerna man faktiskt lyckas glimta ljuset från ytan är bara då man hämtar luft, innan man åter igen påbörjar sin resa ner mot botten.
[med lungor sprängfyllda av syre som slutligen ebbar ut]
kväll/natt/näralltpyserupptillytan fredag27november
rulltrappan äter gula streck
för någon slags tillfällig tillfredställelse
vet jag att en ännu sönderstyckad timma (timmar alla timmar jag tänker för mycket)
väntar mig imorgon
alla nattens själar letar alltid frågor men kan de formulera något svar?
jag sitter och klottrar och plötsligt sker ett under jag aldrig trodde skulle uppstå då jag startar en konversation med en bredvidsittande, eller snarare min bredvidsittande startar en konversation med mig då jag inte är den som fattar första ordet, och han yttrar en kort formulering om den ändlösa jakten. för fem minuter kunde jag prata om hur det är att leva med för mycket tankar med främling som faktiskt förstod till fullo innan han åkte vidare till brommaplan. jag tror han hette jens.
ETT SMS JAG ALDRIG SKICKADE
"jag letar genom varje fras för att hitta någon som passar dig, och du kommer inte svara på det här (för att det egentligen inte finns någon anledning och för att du helt enkelt inte är den som svarar på meningslösa saker och framförallt inte då du inte ens behöver), och den enda slutsatsen jag kommer till är att
JAG BARA VILL HA NÅGON SOM ANDAS VARM LUFT I MIN NACKE
och någon är i grund och botten du. så ja, du kan kall mig för idiot det har jag ingenting emot (och där hittade jag plötsligt frasen, dock mer riktad åt mig. min klant.) slutsats (för att sammanfatta en abstrakt spekulation): jag saknar dig, och det är en uppenbar, dock outtalad, hemlighet. för jag har inte riktigt greppat det där konceptet med att sluta älska så fort omständigheter ställer till."
trassel
årstanatt [krälar i krokarna medan livet susar förbi]
om livet är en balansgång är jag den sköra tråden [STRÄVA FALLA STRÄVA FALLA STRÄVA FALLA STRÄVA FALLA STRÄVA FALLA STRÄVA FALLA DÖ OCH ÖVERLEVA]
pojkkärlek
kvantitet
nu.
jag väntar fortfarande på den stunden
då min tillvaro kommer slutas i en ände
men
jag undrar fortfarande när jag ska inse
hur mycket tiden räcker, men hur lite den faktiskt ger
åt sådana som mig.
jag ska inte säga drastiskt,
men det har gått upp för mig
att saker utan tvekan gått ur gängorna
och att detta inte håller länge till
vägen mot trygghet men plötsligt stannar jag till i hela min kontext, för insikten av att jag nått det skede där jag inte längre vet om mitt hem är min borg eller min undergång
nu: natt säng sömn kanske drömmar som handlar om händer och hud bakom trasiga sömmar
svartna för ögonen. vänd bort
utan varken mål eller utgångsplats flyter jag ymset runt längs vassa gatstenar, en platt yta som förhoppningsvis blivit betrodd åt någon annan lika vilsen mer än funnen. som skulle kunna vandra med mig i badande månljus och dricka mellanöl under många långa kalla måndagsnätter och låtsas att världen i praktiken bara är en mjuk säng med lena bommulslakan, varm hud våt mun. [jag sitter inne på ett begär jag inte trodde fanns kan du fylla det tomrummet åt mig kan du? pojkhänder?]
and when there is, no place to hide
av någon outgrundlig anledning brister plötsligt hela jag
Kanske inte så att det känns som att skepp förliser i mitt blodomlopp.
Men jag saknar dig. [från husguden]
så nu sitter jag och torkar snor och salt med en blåvitrutig kökshandduk
FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT FÖR FÅGEL FLYKT
naturbarn
kan jag inte bara, i ett andetag byta rymd. uppenbarligen suktar mina bara fötter efter våt jord och det skulle vara svårt för mig att förneka att jag inte skulle lägga band om de sår jag får från åkrar. jag har en innerlig, visserligen dold, önskan om att noggrant skära ut hela mig längs de fina linjer som löper längs min handflata. aktsamt låta mig täcka allt som hösten håller i sin ägo. vore det inte en oerhörd befrielse att slutligen, få komma till dit man verkligen hör (och skogen hemmet hösten den tappade drömmen tär på mig)
