MARYROSE MATILDA

sökandet, det där outhärdigt ivrigt evigt varande sökandet. att verkligheten är relativ har vid den här graden blivit ett såpass slitet begrepp att det näst intill tappat sin lyster i mina öron, så jag trotsar allt som kan verka som en normal uppfattning och strävar istället efter en vardag så som den borde levas, vara. jag slutar aldrig hoppas på att en utopi kan verkställas. och när saker inte ter sig på riktigt det sättet jag föreställt mig bryts alla förhoppningar ner i små små partiklar och jag kan inte samla upp dem igen, de kommer alltid framstå som ett halvdämpat ljus som dyker upp vid möjligheterna på förändring och slås tillbaka lika snabbt. men underligt nog har jag ändå kommit till den punkten där jag accepterat att ja, mitt liv är trasigt flyktigt missanpassat och levs inte riktigt så som det borde levas.
i praktiken borde jag följa min utlagda tragiska ström för, trots motsägelsen, känns det som att de ynka utsvävningar jag någonsin unnat mig själv har i tillbakablickar alltid verkat som käppar i hjulet.
jag borde låta det sjunka in, finna sin ro. insikten om att jag aldrig kommer finna platsen dit jag hör.