tid eller liv
jag är 19 år, tragisk och står helt i onödan på min balkong i minusgrader och förkortar mitt liv med cirka fjorton minuter. jag är trött på min ständiga impuls att hela tiden försöka sammanfatta olika tider och skeenden till en slags era med något meningsfullt och innebördesrikt. varför kan jag inte bara förstå att det faktiskt bara finns TID SOM RINNER, TID SOM RINNER HEJDLÖST utan pittoreska vinklingar eller kritiska värderingar. jag vill kunna somna ensam en vanlig tisdagsnatt och acceptera att min hjärna står still på grund av det enkla faktumet att den inte blivit utsatt för någon vidare stimulation.
och när det inte finns en ekvation att lösa, ett objekt att höja till skyarna eller en sorg att gråta ut all vätska ur kroppen för, analyserar jag varje kvadratcentimeter luft ovan mina fingertoppar. jag kan inte acceptera att jag är en medioker människa. jag kan inte acceptera att jag lever ett mediokert liv. jag letar fortfarande, oavbrutet, efter svaret som skall avslöja att luften svävar där av en anledning. (likväl kan jag inte acceptera att jag skriver alltmer mediokra summeringar)
och när det inte finns en ekvation att lösa, ett objekt att höja till skyarna eller en sorg att gråta ut all vätska ur kroppen för, analyserar jag varje kvadratcentimeter luft ovan mina fingertoppar. jag kan inte acceptera att jag är en medioker människa. jag kan inte acceptera att jag lever ett mediokert liv. jag letar fortfarande, oavbrutet, efter svaret som skall avslöja att luften svävar där av en anledning. (likväl kan jag inte acceptera att jag skriver alltmer mediokra summeringar)
Kommentarer
Trackback
