sammanfattning av kalla ångestkvällars tankebanor
tre timmars sömn
vill du ha mig när jag är fet blek glåmig äcklig smutsig, med fett hår och damm under trasiga nagelband. säg, vill du? om det är mig du vill ha är det detta du får ta så säg ÄR JAG GOD NOG ÅT NÅGON SVAR NEJ framförallt inte åt dig
porslinsdrömmar x3
bakom medelklassens principförklädnad skymtar jag de vita rockarna svaja i takt med deras haltande steg
är du beredd att hjälpas? frågar de
vad de egentligen frågar är både uppenbart men samtidigt så förskymt
inför rutinerade strukturerande doktorerande ögon
vad de egentligen frågar
är om jag är beredd att släppa alla rutiner alla hämningar spänningar om jag är beredd att dyrka låsta dörrar att stiga över gränsen om jag är beredd
att släppa kontrollen?
aldrig
KVÄVT SKRI
ett kvarstående faktum
varje dag är en ändlös jakt på stunder som förväntas uppfylla tiden med någon slags tillfredställande sysselsättning. och det enda som driver mig genom dagen är förhoppningen om att efter min regelbunda dvala
(inväntan på nästa gryningstimma)
så kanske, kanske kommer där finnas något
som kan skänka allt en mening
porslinsdrömmar x2
när en svettlackad ryggrad möter kallt plastbelagt badrumsgolv
förrvirring
jag vet att det är ständigt återkommande ständigt gnagande upprepande repeterande ständigt frustrerande frustration längtan saknad hur skall detta fortgå jag måste signalera men ändå kväva skriet i kudden det som är ständigt ihärdigt ihärdigt och som aldrig tonar ut
och utav alla mina kval
är det kanske här där allting grundas
eller är det ytterligare ett val
som utifrån problemen sig förstundas
men jag vet en sak
att jag kan varken fortsätta, eller försätta
min hals i revor
därför, sätter jag stopp
nu
måste det hända något
ett skrämmande liksinnigt du
mot en fortskriden framtid, förseglad alltid förmedlad
kamp
men mot vad mot betyg kärlek vänskap perfektion
JA OCH NEJ OCH MOT ETT EVIGT OEMOTSTÅNDLIGT IDEAL
som tecknar märglade revben i naket solljus
fast vi i en kvävd tystnad vistar
ligger våra kort tydligt fullständiga
gentemot vi, och oss vålnader av idag.
riktas våra slag mot en upprepande demolering, eller
kan vi strida storm
med förenad styrka och svaghet?
nu
min natt var ett fortsatt evigt präntat gnagande
tomma sidor
vänder
blanka blad
det finns inget som jag gjort som någonsin kan kallas fulländat i ofullbordat halvklara rader skrivs en historia som påbörjades den gången för fyra års svunnen tid då jag kanske för första gången såg mitt bittra jag skymta, med en framtid ständigt laddad SAMMANBROTT inför dennes fötter
jag tror jag aldrig kommer lyckas teckna ett avstamp vid ett bokslut.
jag kommer påbörja rad, efter rad
som sakta tonar ut
vladimir majakovskij; ur "men ändå"
jag skrev!
Inte ord utan en klump av
sammankletade kramper:
och han ska flåsa runt i himlen med mina
samlade poem
och anfått läsa upp dem för alla sina
bekanta
---
hänvisar till kommande inlägg inför dagens statement.
porslinsdrömmar
ord, visioner. min dag min kväll och natt, historier molande trevande uppstötande vid periodala upprepanden
alltid monotona men ändå så mer levande
när jag i ett krampaktigt tag blottar hela
jag inför detta som
tillslut förgör mig in till sista nervcell.
och slutet stundar jag finner mig åter där
med tusen skruvar vid min tinning i en kronisk handlingsförlamning och jag frågar mig själv
var det värt det
alla
porslinsdrömmar?
så sköra, du borde väl vetat
att med bräckliga förhållanden
varar böner aldrig hela
jag sa ju att sverige var kallt. solen skiner inte på mig, inte på mig nu. du, finns för långt borta
UPDATE 17/3: men vet ni vad? idag kom våren.
steg 1: verklighetsuppfattning
jag klarar inte av människor som skrattar
och ordet
känslor
har förlorat sin udd.
sin fina fingertoppskänsla som tappades in i glömska
vid långa
mörka
skolkorridorer med trasande revor
längs väggar som skriker från paniken den som
trevat varje år ut från tragiken längs ett
levrat kantat sår
som rotat sig längs alla dess
rutiner. som sakta gräver under de som sakta gräver under
huden
som klassen varsamt vårdar för att
dölja alla ärr från gångens sköra
trådar
men det enda som lever kvar det är ju här
natten!
himlen den är stjärnklar kan du
se på den med mig
långt bort från
andra sidan jorden
jag tappar greppet. det har innan skett långsamt med nu närmas marken i ett antetag så hastigt att träden verkar låga och grenar verkar mjuka, mot kinden
snavar
alltid vilse alltid förtappad
bortom verklighet.
vart finns min verklighet?
jag finns här här och nu. nu.
men det enda jag vet är,
att mina läppar är kalla.
så, kom.
kyss dem
tack för frihet
jag kanar vid ett räcke av en bro bort långt bort från er i glömskans yra
glansen förseglar mina läppar och det här som
väller och pyser stoppar orden vid mina fingrar
något faller sakta och tyst men varför falla alls
om ingen finns där att beskåda din väg som långsamt leder utför
jag står enbart ensam igen som alla gånger förut
som något utanför där jag iaktar på avstånd fastän hundra själar
sveper vid min kropp
det kommer bli som alltid förr där jag krampaktigt famlar efter
det där målet vars namn har tynat
till sista tråden
ja det kommer bli som alltid för när orden åter ekar vid min tinning
villintevillintevillintevillintevillintevillintevillinte jag kommer inte
upp till skolan imorgon
varför ser man aldrig staden förens man sett taken och om det är någonstans jag vill vara så är det över långt där bortom skiten under
rakt fram hårt och vackert säreget för det är väl det vi alla vill vara så ta mig med jag kan stå där bredvid dig i gnistrande paljetter och nerdränkt siden
du kommer du ser du segrar du vissnar bort som bilden i ett lexikon
