MARYROSE MATILDA

jag vet allt som krävs att veta om maskerader

så tro inte att du utan misstanke kan fly

med fradgan skummandes kring din mun

det tjänar inget till

även fast du alltid

kan kunna ta dig dit du vill

kommer du tillslut vakna upp en dag

och inse

att du trotsat varje lag

för att hitta nyckeln till mitt jag

så pappa skräm mig aldrig igen

för jag kan inte leva till hoppet på

att ge dig ett par veckor eller så

och lita på dig då

bakom tårögda ursäkter ser man inte sveket

man ser inte vad som hänt
det sveper bort
som i en vind

bakom tårögda ursäkter blir man blind

det är något som krupit längs min ryggrad ett halvår nu och jag

hoppas det är vingar som snart ska brista ut

så de kan ta mig långt och flyga mot ett slut
och så sakta som de vecklat fjädrar
tror jag att jag svävar lite ovan marken
de brister snart jag lovar snart de brister

vad är om en månad och vad finns där är

allting annat än det som finns här?

i närheten av ovissheten är vetenskapen om en

avlägsen framtid än mer lockande

nyfikenheten lackar mot din panna jag kan

se den glänsa i skenet av din ånger.

men då ska jag berätta en sak för dig, att

om en månad kommer vara precis som nu

du kommer sitta där med samma malar i magen som nu dom som

äter och gnager om dagen

om en månad är inte någon annan

bara för att då inte är nu betyder det aldrig att

du kommer sluta vara du

du vet vad som kommer hända

du vet vad som i din handling vilken grundas i förnuft kommer medföra följande;

  1.     en blick, kall och förargad skär genom din hud

  2.     ett steg sen två som strider sig mot beskydd

  3.     sen är allt slut.

hans hjärta exploderade och trots att du

i hundra procent medvetande agerade raderade

du allt som någonsin betytt

inom loppet av en sekund

du har satt mig på hållplatsen till helvetet och jag lovar om ett par minuter så kommer jag slungas in i förtvivlan, jag kan redan känna svedan från de eviga flammorna. av samtliga sårbara punkter du siktat har du träffat alla, nu har du tillintetgjort mig till det yttersta vilket faktiskt är det enda som hindrar min styrka från att brista. vetskapen om att nu, nu finns det inga broar kvar för dig att bränna.

- Hej. Gud vad jag har saknat dig

- Hej. Gud vad jag har saknat dig

- Hur är det? Känner du samma som jag? Är det sant att ditt hjärta gråter? För jag har sett dina ögon tårade så många gånger att jag inte kan räkna.

- Jo det är fint. Själv? Jag ljuger för dig för att om nätterna har sorgen vaggat mig till söms.

- Jodå, bara bra. Det känns lite konstigt nu, vi har ju trots allt inte pratat på en vecka. Bara en vecka? Varje dag utan dig känns som en livstid.

- Jo jag vet, men det känns ganska bra ändå. Man har fått lite mer avstånd från varandra, å det behövs ju. Jag lovar att du har glömt mig nu, du har glömt mig och jag skulle göra allt för att få dig känna den smärta jag burit på under veckan som känts som ett år.

- Jo. Nu när jag blickar tillbaka så förstår jag verkligen inte vad det var vi höll på med. Men jag skulle göra det om och om igen.

- Nej inte jag heller, hur kunde vi låta det gå så långt? Hur kunde vi låta oss själva att ta det steget? Vi lät våra begär ta överhanden helt och hållet. Trots det så skulle jag göra vad som helst för att åter igen få se dina sömndruckna ögon i morgonljuset.

- Ja. Det är tur att vi har fått allting under kontroll nu, vi lät oss bara ryckas med av något... Fantastiskt, äkta, underbart? Jag vet att sanning inte finns men om det nu skulle finnas en existens så skulle det här vara det närmsta man kan komma.

- Dumt. Jag har aldrig känns mig så levande som med dig, såna som du trodde jag var utplånade från jordens yta.

- Jo, precis. Jag måste glömma.

- Det är härligt att vi är överens i alla fall. Jag måste förtränga.

- Ja, det är det. Nej vi är inte överens. Definiera dumt innan jag ger mitt medhåll för att mitt inre säger mig att det här var allt annat än dumt.

- Men du får ha det så bra, vi ses säkert. Jag vill inte gå jag saknar dig, fan ge mig bara en minut till och jag gör allt. Är det här det slutgiltiga? Ska vi från och med nu vandra och enbart från varandras uppenbarelse minnas det vi haft och längta, tråna? Jag vet att jag kommer brista i min saknad.

- Ja det gör vi, du med. Stanna snälla stanna låt mig inte släppa din bistra min, den jag älskar, bort ur sikte igen. Ska vi gå tillbaka till det som varit, i förtröstan och förtvivlan förtrycka?

- Hej då. Jag älskar dig.

- Hej då. Jag älskar dig.

jag har aldrig haft en annrolunda relation till speglar bara uppfattningen om vad som reflekteras, för min spegel den ljuger den ljuger.
jag vet ju hur verkligheten ligger till vad som står skrivet i den eviga skrift som kallar sig realisation
om något annat möter mig någon dag så vet jag att det är mitt förnuft som åter slått slint att det är jag som är dum att det är fel av mig att drömma
därför vet jag att om något annat än en largos midja möter mig någon dag så är det spegeln som ljuger
det är spegeln som ljuger för jag vet att kroppen inte är min
men jag anser mig nog ändå rätt klok som litet barn, för att ända sedan jag med surmulen uppsyn insåg att det spelar ingen roll hur många sammetsklänningar jag än klär mig i eller hur mycket rosetter jag än sätter i mitt toviga hår eller hur mycket färg jag än med korta pliriga fingrar lägger på mina läppar har jag förstått sen dess har jag accepterat. jag ansåg det inte som konstigt, jag ansåg det inte som orättvist, det var bara den enkla verklighetens råa stavelser som ingen kunde förändra.
att jag kommer aldrig tillhöra det där sällsynta släktet, jag kommer aldrig bli en av dem som kan kalla sig för vacker.