MARYROSE MATILDA

jag har aldrig haft en annrolunda relation till speglar bara uppfattningen om vad som reflekteras, för min spegel den ljuger den ljuger.
jag vet ju hur verkligheten ligger till vad som står skrivet i den eviga skrift som kallar sig realisation
om något annat möter mig någon dag så vet jag att det är mitt förnuft som åter slått slint att det är jag som är dum att det är fel av mig att drömma
därför vet jag att om något annat än en largos midja möter mig någon dag så är det spegeln som ljuger
det är spegeln som ljuger för jag vet att kroppen inte är min
men jag anser mig nog ändå rätt klok som litet barn, för att ända sedan jag med surmulen uppsyn insåg att det spelar ingen roll hur många sammetsklänningar jag än klär mig i eller hur mycket rosetter jag än sätter i mitt toviga hår eller hur mycket färg jag än med korta pliriga fingrar lägger på mina läppar har jag förstått sen dess har jag accepterat. jag ansåg det inte som konstigt, jag ansåg det inte som orättvist, det var bara den enkla verklighetens råa stavelser som ingen kunde förändra.
att jag kommer aldrig tillhöra det där sällsynta släktet, jag kommer aldrig bli en av dem som kan kalla sig för vacker.