MARYROSE MATILDA

jag klarar inte av människor som skrattar
och ordet
känslor
har förlorat sin udd.
sin fina fingertoppskänsla som tappades in i glömska
vid långa
mörka
skolkorridorer med trasande revor
längs väggar som skriker från paniken den som
trevat varje år ut från tragiken längs ett
levrat kantat sår
som rotat sig längs alla dess
rutiner. som sakta gräver under de som sakta gräver under
huden
som klassen varsamt vårdar för att
dölja alla ärr från gångens sköra
trådar
men det enda som lever kvar det är ju här
natten!
himlen den är stjärnklar kan du
se på den med mig
långt bort från
andra sidan jorden