naturbarn
kan jag inte bara, i ett andetag byta rymd. uppenbarligen suktar mina bara fötter efter våt jord och det skulle vara svårt för mig att förneka att jag inte skulle lägga band om de sår jag får från åkrar. jag har en innerlig, visserligen dold, önskan om att noggrant skära ut hela mig längs de fina linjer som löper längs min handflata. aktsamt låta mig täcka allt som hösten håller i sin ägo. vore det inte en oerhörd befrielse att slutligen, få komma till dit man verkligen hör (och skogen hemmet hösten den tappade drömmen tär på mig)
Kommentarer
Trackback
