MARYROSE MATILDA

hur du får folk att tycka illa om dig: bete dig som en förvuxen labil fjortis som går på autopilot.
hur du blir tjock: småät nötter konstant mellan måltiderna. ta bussen till t-banestationen som ligger 1 hållplats bort.
hur du får folk att sluta läsa din blogg: uppdatera sällan, och de gånger du väl gör det så utforma inläggen så kryptomatiskt som möjligt som badar i självömkan, ångest och suicidala ansatser.
hur du avsäger dig all möjlig form av socialt umgänge: ignorera omgivningens samtliga försök att nå dig och skyll på att du gör saker som du inte gör.
hur du suddar ut det spontant impulsiva som brann i dig för 2 år sedan: stäng in dig mellan 4 kala vita väggar och trassla in dig i dina mörka tankegångar som motverkar all typ av bubblande livsglädje.
hur du failar på tentan: gå i fyra veckor och tänk "nu ska jag inte göra som jag gjorde när jag failade förra tentan" och gör det du tänker att du inte ska göra.
hur du får en hel tidningsredaktion (om än en studentkårsredaktion) att vända sig mot dig: sätt upp dig på många, många artiklar. skriv dom inte.
hur du bryter ner de relationer som faktiskt, praktiskt taget kan vara de enda som betyder någonting: agera som en trångsynt, underlig, inskränkt enstöring gentemot andra parten i relationen i fråga. förändras.
hur du bäst hakar upp dig på sånt som inte är lönt att haka upp sig på: älta begrepp som handlar om sånt som att älska.
hur du långsamt förvandlas till en cynsisk pessemist: vänta tills jag är klar med min självbiografi.
hur du får folk att sluta läsa din blogg x2: skriv ett sånt här inlägg.
hur du indirekt tar livet av dig: bli omöjlig att sätta ord på. om verkligheten är beroende av människans uppfattning av tillvaron så borde det innebära att om du inte hörs kan du inte ses och du kan inte uppfattas du kan inte finnas.
varför: varför inte.

jag ogillar starkt den där grejen med dåligt samvete, framförallt att det är något jag aldrig verkar bli kvitt. är det att jag tar åt mig för mycket jo jag vet väl att jag kanske kan ta på mig för mycket eller är det helt enkelt att jag beter mig för mycket? efter alla höga krav jag tidigare ställt kan det otvivelaktigt te sig annat än problematiskt att ta sig ur idealismens spiral där kaskader av självhat ekat oavbrutet efter marginella misslyckanden. nu i efterhand kan jag onekligen förnimma det destruktiva genom hela processen. det vore fint att för en gångs skull få slippa göra saker som jag tidigare gjort fastän jag inte velat (och kontentan av det man får ut av själva arbetet väger sannerligen inte upp med ansträngningen som krävs för att genomföra det).
 
för tillfället råder till exempel följande skeenden vilka jag är i behov av att förändra för att närma mig något slags välmående:
när jag inte orkar vara kvasiintelektuell och stå upp för femte statsmakten och skriva om saker jag inte vet något om och låtsas som om att jag faktiskt bryr mig något om censur, på riktigt.
när jag inte orkar anpassa mig efter diverse gamla goda vänner huruvida jag får prata med andra diverse gamla goda vänner eller inte.
när jag inte orkar plugga och inte orkar ta mig själv i kragen och inte orkar tänka att jag inte orkar ta mig själv i kragen och böckerna ligger kvar i hög på en stol som inte dög till något annat, olästa.
när jag inte orkar med mig själv när jag inte kan vistas i stockholm i mer än två veckor utan att drabbas av någon slags jävla panikångest som slungar mig tillbaka till västsverige igen.

jag vill läsa högt ur mumindalen på studentradion jag vill prata med dom jag mår bra av att prata med jag vill lalla mig genom kurslitteratiren jag vill leva i en annan stad utan att längta tillbaks jag vill dricka vin på mitt köksgolv en vardagseftermiddag jag vill äta frukost på en galonfilt i skogen när det snöar jag vill umgås med folk jag vill umgås med som vill umgås med mig.
tror dock att större delen av den livsstilen enbart är hållbar under ett år, vad gäller studieresultaten. och beroende på vad man vill uppnå senare i livet, vill säga.
men det kanske är dags att jag tar det året.

ibland läs väldigt ofta blir jag näst intill obehagligt närvarande kring min fortlöpande omgivning. jag är ute och snubblar på promenadslingan vid årstaviken och är två långa sekunder från att sätta mig på en bänk intill en vacker brunlock och dra en predikan om den förtappade sanningen. jag menar vilken kille skulle inte falla för en tårögd tjej med panikartad andhämtning, smutsiga träningskläder och gårdagens sminkrester kring ögonen? [... någon? inte? nej okej men säg hur ska jag lära känna nya människor på ett sätt som inte är lika maniskt?] 

jag sitter och ska klippa i tyg och klistra upp på väggen men jag tänker att man alltid kan göra kläder av allt så jag vrider tygstycket flera varv runt min midja och tänker: en kjol? sen tänker jag att jag inte har någon symaskin så tygbitarna ligger fortfarande kvar på golvet utan att jag klippt i dem

ibland funderar jag allvarligt på att starta en totalnischad renodlad modeblogg som ska heta något i stil med jaggillarmodesägnågotelaktmenjagkommeraldrigslutaläggauppbilderpåminakläder. mest bara för att få något som ger mig en anledning till att kliva upp ur sängen om mornarna då den mainstream-kommersiella andan skapar någon (möjligen, troligen, falsk) ingivelse om att livet faktiskt innehåller något som är värt att leva för. om det är kläder vet jag inte, men oftast klär man upp sig för att leva upp sig.

jag älskar listor. men, jag tänker inte skriva en att-göra-innan-jag-dör-lista. när jag gick i sjuan så lovade jag mig själv att innan högstadiets slut så skulle jag ha kysst thim, jag var sådär fegt men ändå uppenbart förälskad och jag tänkte herregud det var ju tre år kvar tills dess och ja det kommer säkert dyka upp något tillfälle. [det hände aldrig]. så alltså, jag ska inte bygga upp några förhoppningar om livet. tillfällen dyker aldrig upp och allt kommer onekligen sluta upp i en bottenlös besvikelse.

utan varken mål eller utgångsplats flyter jag ymset runt längs vassa gatstenar, en platt yta som förhoppningsvis blivit betrodd åt någon annan lika vilsen mer än funnen. som skulle kunna vandra med mig i badande månljus och dricka mellanöl under många långa kalla måndagsnätter och låtsas att världen i praktiken bara är en mjuk säng med lena bommulslakan, varm hud våt mun. [jag sitter inne på ett begär jag inte trodde fanns kan du fylla det tomrummet åt mig kan du? pojkhänder?]

Kanske inte så att det känns som att skepp förliser i mitt blodomlopp.
Men jag saknar dig. [från husguden]
så nu sitter jag och torkar snor och salt med en blåvitrutig kökshandduk

nu är jag en stor, och utspridd, väldigt flyktig, abstrakt massa. och tror jag ersätter ben & jerrys, den klassiska, men jag har inte riktigt förstått hypen om jag ska vara ärlig, boten mot ensamhet och självömkan, med russin från lidl. jag har ätit konstant i tre timmar. förra veckan var jag hos tandläkaren. jag hade 8 hål. tror inte riktigt att jag lyckats smälta det än. (det gnager lite i bröstet. och tänderna.) mamma kommer hit på lördag. det behövs. tror att hela grejen med att flytta hemifrån inte riktigt var så genomtänkt som jag trott.