kvar av mitt barndomshem finns enbart kolnade ruiner
halv 5 på morgonen. mamma i trappan, andan i halsen. gällt kvädande. stiger upp. panik. en kall hand kramar om hjärtmuskeln, frenetiskt pumpande, i ett gastande grepp. kall bil. håkan i 120, mamma i telefon. [pappas hus, brand.] mammas naglar i mitt smalben och mina mellan skakande tänder. [alla kom ut, johannes in igen. explosion. en flammande fackla utrusandes från portarna.] darrande händer. [helikopter till linköpings brandskadeklinik så snart vädret tillåter.] skälvande bröstkorg och svidande kinder. framme. gnisslande skjutdörrar, dovbelysta sjukhuskorridorer. röda droppliknande fläckar på gammalrosa plastgolv. intensivvården, väntrum. sjuksköterska med slappt handtag. [vara beredd på svullnader, tredje graden, 50% av kroppen. huvud ansikte armar rygg och händer. kommer behöva ligga nedsövd 2-3 månader. goda överlevnadschanser.] intensivavdelning, doft av gammal hundtass. reflektioner i spegeln, lila ansikte.
nu har jag hållt mig vaken i 23 timmar och räds för smärtan i ensamheten sömnen och drömmen. som tur är får jag gå upp om 4 timmar igen, avfärd till linköping.
tänk, hur absurt livet ter sig, när allting plötsligt balanserar mellan liv och död.
men johannes, min älskade älskade bror, du kommer alltid vara lika vacker för mig.
nu har jag hållt mig vaken i 23 timmar och räds för smärtan i ensamheten sömnen och drömmen. som tur är får jag gå upp om 4 timmar igen, avfärd till linköping.
tänk, hur absurt livet ter sig, när allting plötsligt balanserar mellan liv och död.
men johannes, min älskade älskade bror, du kommer alltid vara lika vacker för mig.
vill du ha mig när jag är fet blek glåmig äcklig smutsig, med fett hår och damm under trasiga nagelband. säg, vill du? om det är mig du vill ha är det detta du får ta så säg ÄR JAG GOD NOG ÅT NÅGON SVAR NEJ framförallt inte åt dig
19.06 lördag kväll
hade tänkt skriva något vitsigt om min fuckade dag men orden ville inte riktigt komma ut rätt. kan inte skriva längre. helvete. för att sammanfatta läget, iallafall; pågrund av ett x antal egentligen obetydliga faktorer är jag fuckat opepp på livet, frånsäger mig därmed all typ av socialt umgänge ikväll. jag sätter min mamma på att jag säkert ätit ett kilo bigaråer. ytterligare ett väntar i kylskåpet och simpsons började för sex minuter sen.
tack gud för opretantiös underhållning.
jag. kan. inte andas
när allt har gått så långt att man inte ens kan formulera tanken, mynnar hela jag ut i någon slags obeskrivlig massa av sammanfogat tvivel. när allt har upplöst till en såpass abstrakt formel att jag inte ens kan sätta ord på känslan, tillfället eller mystiken. har allting gått så långt nu, för långt? kan saken då vara, att jag trots alla hypoteser, redan passerat bristningsgränsen? och att istället för att en mer väntad krampartad panikångest bryter ut, så är det mest oväntade det enda som finns kvar. alltså, en obotlig ovisshet?
jag vet inte om detta kan ha påverkats av fyra dagars festivalvistelse och 7 dagars kommande dimma eller hundra gram choklad eller de efterföljande skuldkänslorna, men det finns något jag däremot vet. trots att jag är den som alltid avskytt lismande trånanden, förskönande avbildningar och fastställandet av otillräcklighet utan någon annans närvarande, så saknar jag honom. han, min. jag har varit borta från honom allderles för mycket nu. (och det är enbart i det, som jag för tillfället finner min enda kvarvarande mänskliga drift och egenskap. avsaknaden av närhet. det är i det som jag lägger hoppet om självläkning till en fungerande tankegång, till livet, till människa.)
jag vet inte om detta kan ha påverkats av fyra dagars festivalvistelse och 7 dagars kommande dimma eller hundra gram choklad eller de efterföljande skuldkänslorna, men det finns något jag däremot vet. trots att jag är den som alltid avskytt lismande trånanden, förskönande avbildningar och fastställandet av otillräcklighet utan någon annans närvarande, så saknar jag honom. han, min. jag har varit borta från honom allderles för mycket nu. (och det är enbart i det, som jag för tillfället finner min enda kvarvarande mänskliga drift och egenskap. avsaknaden av närhet. det är i det som jag lägger hoppet om självläkning till en fungerande tankegång, till livet, till människa.)
vad letar du efter? livsglädjen.
fler bilder från arvika dyker upp efter hultsfredsvistelse.
