MARYROSE MATILDA

när allt har gått så långt att man inte ens kan formulera tanken, mynnar hela jag ut i någon slags obeskrivlig massa av sammanfogat tvivel. när allt har upplöst till en såpass abstrakt formel att jag inte ens kan sätta ord på känslan, tillfället eller mystiken. har allting gått så långt nu, för långt? kan saken då vara, att jag trots alla hypoteser, redan passerat bristningsgränsen? och att istället för att en mer väntad krampartad panikångest bryter ut, så är det mest oväntade det enda som finns kvar. alltså, en obotlig ovisshet?
jag vet inte om detta kan ha påverkats av fyra dagars festivalvistelse och 7 dagars kommande dimma eller hundra gram choklad eller de efterföljande skuldkänslorna, men det finns något jag däremot vet. trots att jag är den som alltid avskytt lismande trånanden, förskönande avbildningar och fastställandet av otillräcklighet utan någon annans närvarande, så saknar jag honom. han, min. jag har varit borta från honom allderles för mycket nu. (och det är enbart i det, som jag för tillfället finner min enda kvarvarande mänskliga drift och egenskap. avsaknaden av närhet. det är i det som jag lägger hoppet om självläkning till en fungerande tankegång, till livet, till människa.)