utan frekvens

grejen är den att jag tror att mitt liv är en film.
som ska följa någon typ av linje och varje framgång blir ett mirakel och varje motgång utgör en domedag. därför blir jag alltid så förvånad när livet ter sig som en trasslig kurva som slumpmässigt kastar sig längs alla, både oväntade och självklara, skeenden. ena veckan är jag komiskt euforisk och nästa vaknar jag med ekande ångest, allt på grund av stora reaktioner på små faktorer som jag tror kan vara avgörande för min existens.
jag måste börja inse att livet kanske är lite för simpelt, eller kanske för invecklat, för att följa en förbestämd dramaturgi. och sluta tro att allting antingen är himmel eller helvete, och inget där emellan.

vänd tur och statusuppdatering

hänt senaste månaden:
jag har ju flyttat till sundbyberg. det har jag inte berättat.
hänt senaste veckan:
jag har fått jobb jag har inte tagit några kort överhuvudtaget för min kamera är död jag har fått besök från vänersborg jag har aldrig ätit så mycket godis på flera år jag har fått underkänt på en tenta vilket innebär att jag nu har tre omtentor jag har fått besked om att jag inte behövdes på det jobbet jag fick jobb på.
= befinner mig åter igen på ruta ett.
men jag har i alla fall lärt mig att vardagen blir lite mer spännande när jag vågar ta risker.
[och jag kan nästan inte tänka på något annat än den här kylan. två meter snö utanför fönstret och sommarsaknad. tjockångest.]


stoff från äldre tider. och värsta helgen i mannaminne [tro mig det är inte värt att missbruka urkund] som komiskt nog lyckades vända inställningen till det bättre. och jag har något på gång.


teodor och johan i staden ut väst [göteborg] den sjunde februari.


insikt

det är så kul att jag gjort allt tvärtemot vad jag tidigare förutspått, jag har levt min helg så som jag skulle gjort om jag varit glad.
för att:
jag har tröttnat på tomheten.
vakuumet.
det eviga ekandet, det kvävda skriet.
men visst, den där skavande meningslösheten kommer aldrig sluta vara estetiskt beundransvärd
[rosa tyll och kladdigt läppstift, översvämmad iris. fem minusgrader.][ekande tallskogar snögråa fält lerbruna åkrar och den ensammaste barnasjälen i hela västsverige skriver "ranja" i snöskare.][år som går och drömmar som lämnas halvfärdiga i blommiga anteckningsböcker.][att vara fast i ett fängelse utan galler och att aldrig börja leva]
och lyckligtvis har jag på senare dagar insett att det estetiskt dystra inte behöver vara speciellt eftersträvnadsvärt.
jag brusar upp i ett euforiskt LEV NU och håller tummarna för att jag ska klara våren utan ångestdämpande.

[förlorad] kärlek är

en gnagande förhoppning
mest en evigt klingande besvikelse
en uppgång ett nedgång och ett fall som du dövar i torra läppar hos någon du inte älskar. känslan är ömsesidig.
alla jävla frågor som du visserligen aldrig ställt eller heller aldrig riktigt formulerat men som du i vilket fall aldrig kommer få svar på.
ångest och dess oundvikliga undanflykt
(allt som finns i skafferiet i en porslinsstol)

jag är så glad över att jag åker till västsverige på fredag.
jag ska:
reflektera över min innehållslösa plats i livet
gömma mig i ett mörkt rum.
hoppas att jag aldrig kommer ut igen.

RSS 2.0