MARYROSE MATILDA

illamåendet som suttit kvar sen i lördags vad fan händer med kroppen
den vill inte med längre
jag är inlåst inlåst inlåst i mig själv
och det är kanske det som är det allra värsta.
för jag vill inte vara mig själv jag vill inte vara mig
inte nu och inte efter det här

att ignorera är en väg att bygga upp en sköld
för de situationer man inte har något annat till sitt försvar
då man vet att man felat alla möjliga fel och att någon slags förtröstan är utom räckhåll,
och det är därför jag inte säger någonting.
för jag vet att ett förlåt är inte tillräckligt

du har satt mig på hållplatsen till helvetet och jag lovar om ett par minuter så kommer jag slungas in i förtvivlan, jag kan redan känna svedan från de eviga flammorna. av samtliga sårbara punkter du siktat har du träffat alla, nu har du tillintetgjort mig till det yttersta vilket faktiskt är det enda som hindrar min styrka från att brista. vetskapen om att nu, nu finns det inga broar kvar för dig att bränna.

spåra ur på erikshjälpen idag. spetsgrej, stickad tröja, äcklig boleroliknande sak (tyckte den påminde lite om rodebjers, den hon har) och transparent ryss-horegrej. fick även med mig svart glitterfodral (som stämmer överens med förgående tema), spetsklänning, svart manchesterkjol m.m. kalaset gick på 283 kr. bra grejer.

hade symfonikonsert för PRO-föreningen igår (och i förrgår och idag, men inte inför samma förening). vi spelade lite jullåtar, några orkesterverk och "allsånger", antagligen en av de mest obehagliga saker jag upplevt. där sitter vi och blåser i våra instrument för att göra just det som musik är till för - att underhålla, inför en förening vars liknande budskap aldrig varit så uppenbart genomskådligt - att underhålla. att underhålla gamla tandlösa, bensköra, rynkiga kroppar som en gång varit människor, för det var just så det framställdes. efter en grav, både sinnlig och kroppslig, nedsättning fungerar tydligen vilken typ av underhållning som helst för att hålla de gamla urlakade dopaminörtlarna sysselsatta. för guds skull man kan väl i alla fall försöka att behålla de äldres värdighet, och inte framställa dem som desperata krymplingar som skulle offra både händer och fötter i utbyte mot lite omtanke? fast det kanske var nu som arrangörerna för första gången lade svart på vitt, för det kanske är just det de bredsmilande pensionärerna är - använta, utnyttjade, förgågna människokroppar, efter ett x antal år inte värda mer än en fika under en torsdageftermiddag.
om det så skulle vara, så skulle jag inte påstå framtiden som ljus.

- Hej. Gud vad jag har saknat dig

- Hej. Gud vad jag har saknat dig

- Hur är det? Känner du samma som jag? Är det sant att ditt hjärta gråter? För jag har sett dina ögon tårade så många gånger att jag inte kan räkna.

- Jo det är fint. Själv? Jag ljuger för dig för att om nätterna har sorgen vaggat mig till söms.

- Jodå, bara bra. Det känns lite konstigt nu, vi har ju trots allt inte pratat på en vecka. Bara en vecka? Varje dag utan dig känns som en livstid.

- Jo jag vet, men det känns ganska bra ändå. Man har fått lite mer avstånd från varandra, å det behövs ju. Jag lovar att du har glömt mig nu, du har glömt mig och jag skulle göra allt för att få dig känna den smärta jag burit på under veckan som känts som ett år.

- Jo. Nu när jag blickar tillbaka så förstår jag verkligen inte vad det var vi höll på med. Men jag skulle göra det om och om igen.

- Nej inte jag heller, hur kunde vi låta det gå så långt? Hur kunde vi låta oss själva att ta det steget? Vi lät våra begär ta överhanden helt och hållet. Trots det så skulle jag göra vad som helst för att åter igen få se dina sömndruckna ögon i morgonljuset.

- Ja. Det är tur att vi har fått allting under kontroll nu, vi lät oss bara ryckas med av något... Fantastiskt, äkta, underbart? Jag vet att sanning inte finns men om det nu skulle finnas en existens så skulle det här vara det närmsta man kan komma.

- Dumt. Jag har aldrig känns mig så levande som med dig, såna som du trodde jag var utplånade från jordens yta.

- Jo, precis. Jag måste glömma.

- Det är härligt att vi är överens i alla fall. Jag måste förtränga.

- Ja, det är det. Nej vi är inte överens. Definiera dumt innan jag ger mitt medhåll för att mitt inre säger mig att det här var allt annat än dumt.

- Men du får ha det så bra, vi ses säkert. Jag vill inte gå jag saknar dig, fan ge mig bara en minut till och jag gör allt. Är det här det slutgiltiga? Ska vi från och med nu vandra och enbart från varandras uppenbarelse minnas det vi haft och längta, tråna? Jag vet att jag kommer brista i min saknad.

- Ja det gör vi, du med. Stanna snälla stanna låt mig inte släppa din bistra min, den jag älskar, bort ur sikte igen. Ska vi gå tillbaka till det som varit, i förtröstan och förtvivlan förtrycka?

- Hej då. Jag älskar dig.

- Hej då. Jag älskar dig.