MARYROSE MATILDA

vem träffade inte jesus på arvika liksom?
nej jag får inte göra såhär. sitta uppe till midnatt, kika in när djuren i south park firar antikrist-jul, drömma tillbaks till svala sommarnätter då allt var problemlöst.
festivalfestivalfestivalfestival.
jag vill bortbortbortbortbort.

stressar sönder. ibland känns det som om jag tagit på mig för tok för mkt, det var nog någon gång i början på terminen jag i min desperation kände att "nej men nu måsta jag låtsas som om jag har ett liv" och så utökade jag kurser tills jag inte fick plats med fler på schemat typ.
samtidigt när jag tänker såhär så blir jag så arg på mej själv, fan det finns ju människor som har så mycket mer  på dagsschemat än det här! sluta gnäll.
sen så är det ju väldigt självvalt också, jag kan nog liknas vid en liten "arbetsmyra" som vill ha saker att göra hela tiden - dessutom måste jag nog motsträvigt erkänna att jag nästan jag jublar inombords så fort vi får en läxa.
samtidigt så är jag en sån som skjuter upp saker hela tiden också (nu till exempel borde jag skriva klart artikeln om den kassa boken. jag är en mästare på att planera min tid), så med den här kombinationen så brukar det alltid sluta med att jag sitter uppe var och varannan vardagsnatt och skickar in uppsatser 3 på morgonen som skulle vart inne tolv.
nu har det gått till den graden att jag har svårt att sova om nätterna. och då menar jag riktigt svårt. alla tankar snurrar i min skalle (artikeln engelskauppsatsen fan jag har inte tränat piano under hela veckan symfonin voice oj jag måste nog ut och springa i veckan och dessutom ska jag packa till pappa musikalen projektet vad ska jag ha på mig imorgon) men jag hinner trots allt säga stopp innan sysslorna går mig åt huvudet och bryter ut i panik.

sedan undrar jag om man verkligen får något tillbaka för allt man lägger ner sin dyrbara tid på? jag kan ta min flöjtlektion som exempel. jag har 45 minuters lång lektion, men den krockar med min engelska C kurs och jag har förgäves försökt hitta en lösning på det här. tillslut kom jag fram till att den enda chansen för mig att fixa det var att när engelskan slutat (halv 5) rusa till musikskolan och ha min lektion - dock enbart på 30 minuter p.g.a att läraren inte hade något annat 45-minuterspass till övers. när jag då idag kommer till musikskolan med andan i halsen så visar det sig att det är någon annan som spelar på den avtalade tiden, och det här var jag tvungen att ta skulden på för att jag inte hade kontaktat den här eleven. vi bestämde att eleven i fråga skulle börja spela kl 4 och sluta halv 5, men om flöjtisten inte han inbefinna sig på musikskolan kl 4 så skulle hennes halvtimma gå över på mitt pass, och jag är tvungen att ge upp en del av min lektionstid.

såhär går det när man lägger manken till ja, när man i panik försöker sätta ihop sina lektionspass till ett fungerande schema där en lektion överlappar en annan med fem minuter så här man plötsligt oansvarig, vårslös och oengagerad. enbart för att folk förväntar sig att man ska klara av allt så har man inte samma förutsättningar som en med 50% frånvaro utan denne daltas det istället med 24-7 och om personen i fråga får godkänt på ett prov får den en slickepinne och en stjärna i kanten.

jag vill dock tro att det finns någon mening eller någon slags belöning i slutet av den här långa mörka tunneln, där ljuset blockeras av en essä-skrivning, så att kampen inte har varit förgäves.

åh vad jag vill bort, ta mig härifrån. jag är trött på vardagen trött på festerna trött på skolan trött på musiken trött på naturen trött på mellanmjölk trött på vänersborg. jag antar att lilla paris var blommigare förr.
starka funderingar har börjat ta fart om att jag ska besöka vän från festival bosatt i helsingfors, tänkte att i regniga och gråa tider så är det lika bra att köra på hardcore och besöka ett mojnat finland med mysiga människor.
det om något skulle vara att fly problem och vardag.

häromhelgen var jag på håkan, det var iallafall fint.