ett inlägg om sex.
att ligga är typ 80 procent ångest och 10% gött. de resterande tio är att ligga och dra fingrarna över en naken rygg. skulderblad, axlar. en tatuering på revbenen. krypa närmare och veta, hata, att det är troligtvis den enda gången. trots alla förbittrande insikter är det ändå den tiondelen som när mig; en natt i en inbillad föreställning att den personen som ligger bredvid mig precis just i detta nu hyser något uns av tillgivenhet för mig.
dagen efter är det den mörklila rodnaden på halsen. det ömmar lite när jag för fingrarna över nyckelbenen, varpå den instinktiva ryckningen i smilgroparna som följer. doften som sitter kvar i kudden, minnet av hans siluett när han sover. det där inre leendet man går och bär på då man inte riktigt bryr sig om man kommer se honom igen eller ej för att beröringen sitter fortfarande kvar i huden och det är allt jag behöver.
därefter inleds en övervägande del av 80-kvoten. jag kollar mobilen oftare än vanligt. facebook. jag ska inte förvänta mig att han ska höra av sig det vet jag ju och varför hör han inte av sig? längtan efter närhet min kudde luktar fortfarande fransman och jag ser dig varje gång det där jävla sugmärket skriker åt mig i spegelbilden [fan försvinn försvinn försvinn]. sedan börjar jag hata honom, hans skratt hans siluett hans sätt. men fortfarande kvarstår: vad var det som inte var bra var jag för tråkig för fet varför var jag fel jag vet inte om jag vill ha dig men: varför vill inte du ha mig?
de är inte många, det går med halvårsintervaller så jag inleder ett fiktivt förhållande med alla mina kroppar. jag älskar alla linjer, kurvor. hur deras armar omfamnar mig. jag älskar doften. jag kan se tillbaka på dem och, trots den övervägande majoriteten skräckexempel som efterdyningarna utgjort [tex: ensamdricka på tisdagar och diverse konsekvenser som följt], känna ett stygn av värme i bröstet. det inre leendet, minnet av det fina.
så när mönstret uppdagas hatar jag instinkterna, djuret. jag blir upp över öronen förälskad i en konstruerad version av verkligheten när jag egentligen bara vill kunna knulla som en man och få mitt behov av fysisk närhet tillfredsställt istället för att gå med ett skri i lungorna cirka: alla dagar på året utom två.
[än en gång refererar jag till de sista raderna i det här inlägget.]
oavsett vad slutar det alltid med att jag bemästras av den där outgrundliga självförakten och inte längre kan förneka för mig själv att jag hade större lycka hos det motsatta könet när jag kräktes fyra gånger om dagen. man kan inte få allt.
dagen efter är det den mörklila rodnaden på halsen. det ömmar lite när jag för fingrarna över nyckelbenen, varpå den instinktiva ryckningen i smilgroparna som följer. doften som sitter kvar i kudden, minnet av hans siluett när han sover. det där inre leendet man går och bär på då man inte riktigt bryr sig om man kommer se honom igen eller ej för att beröringen sitter fortfarande kvar i huden och det är allt jag behöver.
därefter inleds en övervägande del av 80-kvoten. jag kollar mobilen oftare än vanligt. facebook. jag ska inte förvänta mig att han ska höra av sig det vet jag ju och varför hör han inte av sig? längtan efter närhet min kudde luktar fortfarande fransman och jag ser dig varje gång det där jävla sugmärket skriker åt mig i spegelbilden [fan försvinn försvinn försvinn]. sedan börjar jag hata honom, hans skratt hans siluett hans sätt. men fortfarande kvarstår: vad var det som inte var bra var jag för tråkig för fet varför var jag fel jag vet inte om jag vill ha dig men: varför vill inte du ha mig?
de är inte många, det går med halvårsintervaller så jag inleder ett fiktivt förhållande med alla mina kroppar. jag älskar alla linjer, kurvor. hur deras armar omfamnar mig. jag älskar doften. jag kan se tillbaka på dem och, trots den övervägande majoriteten skräckexempel som efterdyningarna utgjort [tex: ensamdricka på tisdagar och diverse konsekvenser som följt], känna ett stygn av värme i bröstet. det inre leendet, minnet av det fina.
så när mönstret uppdagas hatar jag instinkterna, djuret. jag blir upp över öronen förälskad i en konstruerad version av verkligheten när jag egentligen bara vill kunna knulla som en man och få mitt behov av fysisk närhet tillfredsställt istället för att gå med ett skri i lungorna cirka: alla dagar på året utom två.
[än en gång refererar jag till de sista raderna i det här inlägget.]
oavsett vad slutar det alltid med att jag bemästras av den där outgrundliga självförakten och inte längre kan förneka för mig själv att jag hade större lycka hos det motsatta könet när jag kräktes fyra gånger om dagen. man kan inte få allt.
Kommentarer
Trackback
