process.
tyvärr sitter jag åter igen fast i ett jävla förflutet som förhindrar mig att funktionera likt min förhoppning önskar. [jag kan inte kalla det önskade tillståndet "normalt" eftersom att termen numera består av uteslutande negativa associationer efter 2 år i fosterställning ibland skrynkliga lakan.]
jag vet att jag kan välja att inte vara arg. att inte hysa agg, svartsjuka. att inte vara bitter. det är enkelt. jag skulle kunna välja att krysta fram en acceptans för den nuvarande situationen. förr eller senare kanske det falska medgivandet övergår i förståelse, eller kanske rent av i empati.
men det som försvårar hela processen är att jag verkligen inte kan föreställa mig hur jag i denna världen, någonsin skulle kunna sluta älska.
[men någonstans, i grund och botten, vet jag hur mycket jag romantiserar förra sommaren. hur allt i mitt huvud förvridits till ett absurdt nystan av förskönat dravel. så,
steg 1: genomskåda illussionen.]
jag vet att jag kan välja att inte vara arg. att inte hysa agg, svartsjuka. att inte vara bitter. det är enkelt. jag skulle kunna välja att krysta fram en acceptans för den nuvarande situationen. förr eller senare kanske det falska medgivandet övergår i förståelse, eller kanske rent av i empati.
men det som försvårar hela processen är att jag verkligen inte kan föreställa mig hur jag i denna världen, någonsin skulle kunna sluta älska.
[men någonstans, i grund och botten, vet jag hur mycket jag romantiserar förra sommaren. hur allt i mitt huvud förvridits till ett absurdt nystan av förskönat dravel. så,
steg 1: genomskåda illussionen.]
maj
det är något med tung nattluft om våren och hemorten.
plötsligt känner jag åter hur livet rinner i mina ådror i ett euforiskt samfund med marken träden gräset jorden luften djuren, smutsiga grusvägar och sträva, vindstötta ladugårdsväggar.
jag skall inte säga att jag funnit alla svar som jag har sökt. men för stunden verkar lösningen på gåtan jag nästlat mig in i, komiskt enkel.
den fanns ju rakt framför mina ögon.
