MARYROSE MATILDA

jag ser inte logiken i att efter varje gång jag gör saker som jag vet gör mig illa, som att påminna mig om sånt jag vid det här laget borde kommit över, vill skada mig själv ytterligare. [fantiserar om att leja en knarkare som för mina sista besparingar skjuter mig i skallen när jag joggar längs med ursviksvägen bara för att det är för sorgligt att bli mördad men för tragiskt att begå självmord. jag har alltid varit en expert på kompromisser.] men jag är bara så fruktansvärt trött på att allt ska göra så ont. när ska det ta slut, det onda? det onda som liksom grävt i mig och accellererat ytterligare under drygt senaste året. och hur bearbetar man utan att förtränga?!! det är liksom den enda metoden jag är bekant med. att lägga frustration, ångest och självhat i timmar på fysiskt arbete eller frätande magsyra på visdomständerna har på så vis fungerat som en snuttefilt som tar bort allt ont. när den är borta blir allting så äckligt naket, exponerat och skrämmande påtagligt.
jag hatar att det förflutna ALLTID som bojor kommer släpa vid mina fötter och betynga min framfart.
falsk kärlek svek hat bruten vänskap [jag är den hemskaste människan i världen] avsaknad av allt du älskar brandrök liv död lämnad ensam i en väldigt stor stad.
försvinn. snälla, försvinn.