MARYROSE MATILDA

alltså. grejen är den, att jag har inte mått så här bra på två år.

till viss del känns allting ganska skrämmande: om en tablett om dagen lika stor som en råttskit kan ta mig från ett dammigt köksgolv i årsta med svidande munvinklar till en rosig park i göteborg där jag aldrig känt mig lyckligare är tidens tekniska under väldigt mycket mäktigare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
å andra sidan tänker jag att det möjligtvis funnits andra faktorer som fått mig ur min årslånga dvala. till exempel att jag inte längre känner mig ensam jag rider ett par gånger i veckan jag syr som en dåre min bror lever jag har naturen och den medföljande mystiken kring hörnet jag har inte kräkts på två veckor jag har framtidsvisioner jag känner mig ofattbart excalterad över jag gör inte längre saker jag inte behöver göra, och så.

på ett sätt ansåg jag verkligheten vara mer äkta i mörkret. att det var där den riktiga sanningen fanns och att alla lyckliga människor skuttade naivt runt på rosa bommulsmoln. VARFÖR KUNDE INGEN FÖRSTÅ ATT UTAN TÅRAR FINNS INGEN KRITIK. och att jag iomed mitt avståndstagande från cynismen skulle tappa hela mig och förloras in i den gråa massan av slätstrukna konsumtionspelare.
men, det behöver inte vara antingen eller.
jag har inte lämnat mitt bittra jag. det ÄR en del av mig vilket därmed gör det väldigt svårt att skära av den biten helt och hållet, vilket jag inte heller vill. jag har bara ändrat mitt förhållningssätt till den sidan.

jag kan, till skillnad från vad jag tidigare trodde, fortfarande använda hela mig och mitt granskande. och dessutom på ett helt annat plan än vad jag tidigare kunde, trots att jag kallar mig ganska lycklig. jag anser mig fortfarande ha en relativt avskalad bild av verkligheten, men jag vet numera att den bilden inte är beroende av min deprission.

den här bloggen har sedan dess begynnelse fått funktionera som ett slags kureringsforum för allt, allt sjukt som hänt mig de senaste åren. och jag vill liksom inte ta ut något i förskott nu, jag tror definitivt att jag kommer möta svåra utmaningar i framtiden till vilka jag kommer känna mig tvungen att bearbeta på ett eller annat sätt. men jag tror samtidigt att en fortsatt exponering för mitt depressiva jag till viss del kan fungera som en uppmuntran till den där fortlöpande pesten som sprider sig inom mig.
så. för tillfället, och det är inte utan vemod, känner jag mig ganska färdig med maryrose.

likt en tidig tonårsförelskelse, de sista gymnasieåren eller den gatan man under sina kureringsår konstant hyst sig till, så måste man gå vidare. och det gör jag nu.
min bitterhet hindrade mig från att ens undersöka om gräset var grönare på andra sidan i misstron om att ännu ett nederlag väntade bakom krönet. men efter att jag smakat lite på livet, insåg jag att så inte var fallet.

och därmed har jag tröttnat lite på att vara cynisk.

så, tills jag drabbas av intensivångest igen, avlägger jag ett blygt bock och tack till er som faktiskt funnits där [här] och läst mina desperata noteringar under de senaste åren, och hänvisar åter till något som får mig att må mycket bättre nu för tiden:

kall hud och spets.

puss.