när ansiktet domnar och tanken inte kommer längre än strax utanför ögonlocken
läste något på en blogg, vars innehåll är av tveksam karaktär, som jag direkt kände igen mig i.
jag står vid ett vägskäl och det spelar liksom ingen roll åt vilket håll jag styr, åt vänster finns en falsk ambition som slutar upp i manisk panikångest och åt höger gryr en självlegitimerande godhet, men så snart jag kommit bakom kröken inser jag att luften är tom. min självkänsla ligger fortfarande utaspridd i spillror under mossan och jag fyller ingen funktion i det man kallar livet. också undrar jag om det inte hade varit lika bra att gått åt vänster ändå, där jag åtmistone hade ett, om än destruktivt, mål.
[JAG HATAR TOMRUMMET. ÄCKLET.]
samtidigt känns det som att jag långsamt gräver min egen grav. i den desperata jakten efter den mest fulländade upplaga av mitt framtida jag glömmer jag liksom bort att reperera mig själv på vägen. att istället för att bygga upp mig själv som människa och bli den jag vill bli slösar jag all tid på att komponera bäst möjliga version av den jag ska bli.
det värsta i alla mina filosofieringar är att jag i slutändan alltid drar slutsatsen att jag tänker för mycket.
dumma tänker inte så mycket. och det är ganska smart.
jag står vid ett vägskäl och det spelar liksom ingen roll åt vilket håll jag styr, åt vänster finns en falsk ambition som slutar upp i manisk panikångest och åt höger gryr en självlegitimerande godhet, men så snart jag kommit bakom kröken inser jag att luften är tom. min självkänsla ligger fortfarande utaspridd i spillror under mossan och jag fyller ingen funktion i det man kallar livet. också undrar jag om det inte hade varit lika bra att gått åt vänster ändå, där jag åtmistone hade ett, om än destruktivt, mål.
[JAG HATAR TOMRUMMET. ÄCKLET.]
samtidigt känns det som att jag långsamt gräver min egen grav. i den desperata jakten efter den mest fulländade upplaga av mitt framtida jag glömmer jag liksom bort att reperera mig själv på vägen. att istället för att bygga upp mig själv som människa och bli den jag vill bli slösar jag all tid på att komponera bäst möjliga version av den jag ska bli.
det värsta i alla mina filosofieringar är att jag i slutändan alltid drar slutsatsen att jag tänker för mycket.
dumma tänker inte så mycket. och det är ganska smart.
Kommentarer
Postat av: fanny
Framförallt finns det smarta människor som tänker rätt saker, eller vet att sluta tänka när man kommer till en viss gräns. Överanalys är aldrig bra, och att bara leva för framtiden suger det med.
Postat av: virag
så himla fint skrivet. som vanligt.
Trackback
