och det är inte så att london inte var fantastiskt. det är snarare så att jag måste lära mig mer om hur jag ska hantera mig. (snart ska jag visa er storstaden)
jag tänker att min mormor är en gammal människa som jag egentligen inte har några speciella band med. förutom att hon finns i blodet. jag går in och är lika trevlig mot henne som jag varit mot alla andra människor denna veckan som jag inte haft några speciella band med.
i bilen påväg hem skär mina jeans som en knivegg och jag avslutar ganska irriterat en mening som mamma påbörjat och hon kommenterar mina ganska återkommande fräsande.
det slutar med:
hyperventilerande i kanten av en lerig grusväg i frändefors efter solens nedgång (alltså när det är helt mörkt utöver ljusen från grannstallet och jag känner inte vinden som egentligen är kall).
jag prövar min balkong.
jag försöker lösa gåtan hur man för sig utan att någon gång behöva se på sig själv, skuggan inkluderad.
jag gör ansatser till att resa mig från badrumsgolvet.
jag gråter lite till.
jag undrar om saker egentligen spelar roll.
jag äter avokado.
[jag går alltid och bär på ett utbrott. det är bara frågan om hur väl jag lyckas dölja det]
i bilen påväg hem skär mina jeans som en knivegg och jag avslutar ganska irriterat en mening som mamma påbörjat och hon kommenterar mina ganska återkommande fräsande.
det slutar med:
hyperventilerande i kanten av en lerig grusväg i frändefors efter solens nedgång (alltså när det är helt mörkt utöver ljusen från grannstallet och jag känner inte vinden som egentligen är kall).
jag prövar min balkong.
jag försöker lösa gåtan hur man för sig utan att någon gång behöva se på sig själv, skuggan inkluderad.
jag gör ansatser till att resa mig från badrumsgolvet.
jag gråter lite till.
jag undrar om saker egentligen spelar roll.
jag äter avokado.
[jag går alltid och bär på ett utbrott. det är bara frågan om hur väl jag lyckas dölja det]
Kommentarer
Trackback
