gårdagsmorgon
ibland anser jag mig finna en typ av eftersträvnadsvärd estetisk dekadens i dagen efter, en slags andra berusning som döljer sig bakom spända tinningar och yrsel. det är ett bevis eller kvitto på att jag gjort en ansträngning till att leva ut min ungdom till fullo, och kanske möjligtvis också lyckats med den uppgiften.
när iaktagelsen i fråga dyker upp, var och varannan helgdag, väcks en kreativitet i mig som idogt insisterar på att dokumentera det hela på ett väldigt stilistiskt sätt.
men så fort kameran kommer fram läcker plötsligt nykterheten igenom som en ilsken tår på någon som försöker dölja sin besvikelse, och blottar den egentliga realismen.
mitt ansikte som jag först ansåg vara sådär nonchalant blekrosigt är bakom dimman bara fnasigt, glåmigt och rödspräckligt. mina läppar är så svullna att de förstorats till en absurd volym och mina rinnande ögon plirar fram under tätt sammanfogade ögonlock. köket är ett kaos av rester från impulsiva hungersattacker från hemkomsten kring småtimmarna och anledningen till att jag vaknar halv två på eftermiddagen beror inte på att jag natten innan tumlat runt på mörkbelagda gator, utan för att jag spenderade stunden som nästan klassificeras "gryning" framför det sociala nätverk jag lägger alltför mycket tid på i min alltför ensamma tillvaro (intranätet).
egentligen önskar jag att jag kunde försköna mina berusningar, men i slutändan faller dessa, tyvärr, patetiskt platt och långrandigt.
Underbar kommentar och jag känner verkligen i mig i det du skriver. Det var precis så jag tänkte också "tänk vad alla kommer tycka att jag är duktig som pluggar vidare direkt efter studenten" och "tänk vad alla kommer tycka att jag är duktig som kommer jobba direkt efter" men vem är alla egentligen? Inte är det jag i alla fall!
