MARYROSE MATILDA

va hemma hos elin i lördags, hon och jessica hjälpte mig genom aggressioner och sympatifrustrerade. annars kollade vi körslaget, åt vindruvor och avslutade kvällen med "showtime - all that jazz". handlar om en man som ska sätta upp en show, såndär ångestfilm med trådsmala balettdansöser och kedjerökande fransoser. det genomgående temat var väl att dö för konsten


vaknade upp bland hustak, lite omställning från de sedvanliga trädtopparna utanför mitt sovrumsfönster

kära bror, han har varit så snäll mot mig det senaste


han som satte vänersborg på kartan och mormor


karl bertil
ingenting var sig likt det här året.

under min tionde sommar fick jag låna en häst som jag stallade upp hos mina grannar. hästen hette linus. han var snäll, hade fina hovar och ett ärr i pannan. han älskade mig och jag älskade honom, det var det bästa.


vardagen spenderades med långa ridturer, fältrittsbanbygge i snåriga skogar och klappar på solvarma hästrumpor. lukten av hästsalva och sadelputs satt fastetsat i ytterkanten av våra näsborrar och kärleken till våra fyrbenta krakar ökade i takt med smutsen som samlades under våra stubbiga naglar.


grannarna som han bodde hos hade en nordsvensk, ramona. ramona hade ett föl, gåseviks busen.


grannarna i fråga hade en dotter som var ett par år äldre än mig som jag umgicks väldigt mycket med under min uppväxt, marika. hon lånade också en häst under sommaren, oliver. sen så hade hon en egen shetland/welsh från sin barndom, pinto. 
marika var väldigt manipulerande, kontrollerande. styrde och ställde i stallet och kritiserade både mig och linus, hur jag red honom, hur jag höll hand om honom, hans exteriör, hans utrustning m.m. det sträckte sig till och med så långt att hon började kontrollera mitt övriga umgänge och mitt liv utanför stallet (trots att större delen av min sommar fylldes av varma frustanden i nacken). jag var ung, naiv, osäker och förstod inte vad jag hade gjort för fel, vad jag hade gjort för att förtjäna det brev som låg och väntade i min ryktlåda efter att jag berättat att jag istället för att ta linus på en kvällstur skulle till en kompis.
"... du borde inte umgås med henne, hon är en falsk bitch och du kommer bli likadan... du har ridit linus allt mindre och mindre det senaste, du kanske inte borde ha lånat hem hästen överhuvudtaget?... sen när började du prioritera slödder som henne före hästen, den du ändå inte kan rida?..." något i den stilen. det enda molnet på min sommarhimmel. men vi var båda små, kan jag väl säga till hennes försvar. annars var marika en fin vän


det här var mitt liv ett tag. jag älskade det och jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar att lämna hovspår i stubbåkrarna.

glad lucia på er. dock känns inte den här dagen så speciell, med tanke på att jag lussat hela veckan (och förra). jag borde vara trött.
hälsade på pappa idag, vi åt äggmackor och diskuterade lycka.
snart ska jag ner till stan och jobba. fan vad bra det känns att säga det, läs den lokala blaskan på måndag.

va å kolla lasse lindh på mic för en vecka sen.
fastän att han inte riktigt faller mig i smaken så var det ändå fint.

som sagt så fyllde jag 18 för inte så längesen, 13 november för att vara exakt. såhär såg de ut då


började hemma hos mig


drinkar å sånt gott


bussade till stan


bussade vidare till grannstan


krogen.

hade väligt bra dag, best birthday of my life.

bålrunda hos jessica, mycket trevligt. med kak vs. hippie-tema och allt


pipan kom fram


and the biggest hippie of them all


kvällen avslutades i dans

förband till DBY vilket jag inte minns namnet på, kille som spelade på ett gameboy. va iof rätt coolt, dock ganska svårt att beskriva, visste inte riktit om man skulle skratta eller gråta.


Detektivbyrån


vibrafon


dragspelsmannen hade en liten dotter på ett par år som var med. jättesöt, med blond kalufs och ett par hörselskydd i limegrönt nivet. klättrade upp på scenen, sög på slickepinne och gjorde peace-tecken framför kameran.


the famous sax.



tack DBY för att ni gjorde min kväll! utan tvekan den bästa, mysigaste, härligaste spelning jag någonsin skådat på mic.
dessutom antagligen det bästa, mysigaste, härligaste bandet som någonsin satt sin fot på vänersborgs lilla musikfik.

fredagkvällen inleddes och fortskred i smärtor på grund av skoskav. (har nu utveklats till en jobbig blodblåsa på hälen, antagligen början till någon slags infektion. ingen joggingrunda för mig idag inte.)
lyssnade på vänner i bandet sabotage på rookieröjjet, inte direkt min typ av musik men pojkarna var duktiga.
kommer ihåg de kvällarna för ett par år sedan då man med stora ögon beundrade i princip alla som stod på den meterhöga scenen med en gitarr  famnen. nu finns det bara massa smått folk där, fy vad gammal jag har blivit.

senare gick ja å mags hem till beckis för att invänta buss till blåsut (kunde ju inte gå med tanke på mina stackars blåsor). när vi väl anlände till kvällens höjdpunkt fann vi ett 60-tal fulla 93or hejandes och ståjandes utanför "festhuset". skoj, hittade cirka 3 personer som var oss jämngamla.

jag vill inte växa upp. jag vill vara sjutton hela livet och tillåtas bete mig klantigt och åka på fjortisfyllor var och varannan helg utan att bli klassad som någon mindre intelektuell.
snälla ta mig tillbaka till dom vinternätterna som spenderades i rus och drömmar.

OMP-konserten i GBG i lördags. ja å anna tog tåget runt ett, myste på soliga gator å lyssnade på vacker musik.