everything I do is pink and blue
att det ska vara något jag växer ifrån.
det här tunga jobbiga jävla vidriga, eller är det något ens exixterar det I can't even.
jag har slutat skära mig för jag har liksom insett att nej, jag tänker anta aktiva handlingar för att avlida. så utan vidare avsikter att dra för kulissen, har jag lyckats avgöra tre olika anledningar för vad ett sår skulle fylla för funktion.
1. ångestdämpande.
> det får mig att tänka på något annat i typ fem sekunder sedan börjar jag fundera över hur det här kommer se ut i en kortärmad t-shirt. så, tidigare erfarenheter talar för att denna akt snarare resulterar i mer ångest för att bli felaktigt tagen för en attention whore som är så HIMLA DEPRIMERAD och skriker på hjälp.
2. ett skrik på hjälp.
> sry honey, no one cares and ur totally miserable and alone in this big big world cause ur a cliché with no friends and by the way did I tell u know one cares *sad*
3. en påminnelse.
> det finns alltid en väg ut. känns det bättre nu? (>ja<)
så ibland när infallet att sträcka mig efter kirurgskalpellen jag köpte av den söta killen i skolans materialshop angriper mig, snitta som i the royal tenenbaums, (mina destruktiva fantasier författas inte utan estetiska riktlinjer nej), undrar jag liksom varför. jag har ju redan synat bluffen i den här akten? handlingen att skära sig har sedan länge förvandlats till en destruktiv tonårsmyt snarare än en seriös indikation på självmordsbeteende. livet går går går jag är 24 år inte 17 varför fortsätter jag samla sår. och om jag vidare även skulle kunna syna bluffen av min projicerade ångest (för jag mår inte dåligt, förstår ni.) varför VARFÖR kan jag inte låta känslan förgå, göra något som är begripligt och som andra kan förstå?
/ matilda skriver lättsamt om självmord.
(alt. det här är något jag skriver för att ställa till en scen)
det här tunga jobbiga jävla vidriga, eller är det något ens exixterar det I can't even.
jag har slutat skära mig för jag har liksom insett att nej, jag tänker anta aktiva handlingar för att avlida. så utan vidare avsikter att dra för kulissen, har jag lyckats avgöra tre olika anledningar för vad ett sår skulle fylla för funktion.
1. ångestdämpande.
> det får mig att tänka på något annat i typ fem sekunder sedan börjar jag fundera över hur det här kommer se ut i en kortärmad t-shirt. så, tidigare erfarenheter talar för att denna akt snarare resulterar i mer ångest för att bli felaktigt tagen för en attention whore som är så HIMLA DEPRIMERAD och skriker på hjälp.
2. ett skrik på hjälp.
> sry honey, no one cares and ur totally miserable and alone in this big big world cause ur a cliché with no friends and by the way did I tell u know one cares *sad*
3. en påminnelse.
> det finns alltid en väg ut. känns det bättre nu? (>ja<)
så ibland när infallet att sträcka mig efter kirurgskalpellen jag köpte av den söta killen i skolans materialshop angriper mig, snitta som i the royal tenenbaums, (mina destruktiva fantasier författas inte utan estetiska riktlinjer nej), undrar jag liksom varför. jag har ju redan synat bluffen i den här akten? handlingen att skära sig har sedan länge förvandlats till en destruktiv tonårsmyt snarare än en seriös indikation på självmordsbeteende. livet går går går jag är 24 år inte 17 varför fortsätter jag samla sår. och om jag vidare även skulle kunna syna bluffen av min projicerade ångest (för jag mår inte dåligt, förstår ni.) varför VARFÖR kan jag inte låta känslan förgå, göra något som är begripligt och som andra kan förstå?
/ matilda skriver lättsamt om självmord.
(alt. det här är något jag skriver för att ställa till en scen)
Kommentarer
Trackback
