---
jag sitter i en svettig jeansjacka med pälskrage, på en 17-buss in mot göteborgs central, och kan inte annat än att känna ett uns av besvikelse efter helgens lungna lunk. den där way out west-helgen som alltid brukar vara så banbrytande omvälvande, fester man ska minnas i åratal och framförallt när det är min näst sista helg i sverige på fyra månader. mina tre dagar i hjärteborg har bestått uti: [kväll 1:] två öl på en bar vid vasaplatsen och ett par klunkar medhavt vin hos en vän i kollektiv och jag sitter på en vagn hem halv ett, trött till döds. [kväll 2:] en dimma av andra lång och en skogsfest och att simon och david släpar mig uppför tvåhundramiljoner trappsteg vid teleskopsgatan halv sju på morgonen. [kväll 3:] slottsskogen, stjärnorna, ett besök hos timmy och jag är hemma halv tre. [ensam. alltid ensam.]
under min färd mot tågstationen kan jag inte undgå att reflektera över att jag kvällen innan såg dig för första gången på ett halvår. själva fundamentet till den där gudalika ikonen jag byggt upp, en svävande bild av det som någon gång kommer fullända mig och den där gapande hälften intill mig. ["så jävla trist att han inte har fattat det än bara" osv osv.] du var lite mer solbränd än vanligt, bar keps och en långärmad t-tröja. randig, som den du hade när jag för exakt två år sedan träffade dig för första gången. samma sida stan, samma festival.
ett par timmar senare sitter vi i timmys lägenhet, och till min egen förvåning känner jag mig inte det minsta lockad av att följa efter dig när du åker till rio rio.
och när någonting plötsligt lättar från mitt bröst, slår det mig. [tårarna hinner komma innan jag ens formulerat insikten i ord.] som blixt från klar himmel, en svettig söndagseftermiddag i en buss i göteborg: att jag efter två år med litervis av alkohol, desperata sms och att radera nummer ett två tre gånger, att röka för att minnas doften, blod på badrumsgolv, längtan efter att vakna upp med ansiktet fyllt av blonda lockar och två år av "jag kommer dö om jag inte får vara med dig", är över dig.
under min färd mot tågstationen kan jag inte undgå att reflektera över att jag kvällen innan såg dig för första gången på ett halvår. själva fundamentet till den där gudalika ikonen jag byggt upp, en svävande bild av det som någon gång kommer fullända mig och den där gapande hälften intill mig. ["så jävla trist att han inte har fattat det än bara" osv osv.] du var lite mer solbränd än vanligt, bar keps och en långärmad t-tröja. randig, som den du hade när jag för exakt två år sedan träffade dig för första gången. samma sida stan, samma festival.
ett par timmar senare sitter vi i timmys lägenhet, och till min egen förvåning känner jag mig inte det minsta lockad av att följa efter dig när du åker till rio rio.
och när någonting plötsligt lättar från mitt bröst, slår det mig. [tårarna hinner komma innan jag ens formulerat insikten i ord.] som blixt från klar himmel, en svettig söndagseftermiddag i en buss i göteborg: att jag efter två år med litervis av alkohol, desperata sms och att radera nummer ett två tre gånger, att röka för att minnas doften, blod på badrumsgolv, längtan efter att vakna upp med ansiktet fyllt av blonda lockar och två år av "jag kommer dö om jag inte får vara med dig", är över dig.
jag är så äntligen jävla över dig.
