MARYROSE MATILDA

eftersom att de flesta personer i min omgivning numera inte läser den här bloggen så kan jag se detta forumet som en ganska öppen del av mig själv. om dig bland annat (hur många dig finns det? jag blir galen. när man ser över historiken börjar man liksom förlora hoppet om den sanna kärleken, vilket dig det än är så är det alltid rätt.)
i varje fall
du:
nu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopanu vet du allt om inget din jävla sopa
osv.
jag förstår verkligen inte varför jag kämpar så mycket för något som uppenbarligen kommer att ge lite. något som egentligen inte är något alls.

framförallt hatar jag den fysiska smärtan. framförallt den fysiska smärtan som gör så ont i mig när du ger mig djupa blickar av, vad är det, ånger, kärlek, avsky? och det är just det. svar. ge mig svar.

men jag kan inte formulera mina frågor.

jag dör lite jag dördördör när jag bara vill känna välkänd hud mot min arm och när jag vill kräkas ut allt som är fult så att det onda slipper inträde trots att jag någonstans djupt inom mig känner att det är evigt etsat och jag vet att tappad galla aldrig hjälper och jag lägger band men jag bara dördördör fortfarande lite

det jag hatar är att man måste utstå det genomlida allt ont innan gott kan äntra åter.

så låt mig bara sova tusen år och väck mig igen när någon älskar mig.
snälla, väck mig.