en insikt.
jag har kommit på mitt straff, ganska uppenbart egentligen. skulle faktiskt inte vara speciellt trovärdigt att komma undan så lindrigt som jag trodde att jag gjort till en början. det enda som behövdes var bara tid, för att det som tidigare verkat så undanskymt skulle komma att skylta i svart och vitt framför mig.
att jag aldrig, aldrig, kommer sluta hata dig.
du kommer aldrig sluta hemsöka mig.
och det kommer jag bära på, under resten av mitt liv.
att jag aldrig, aldrig, kommer sluta hata dig.
du kommer aldrig sluta hemsöka mig.
och det kommer jag bära på, under resten av mitt liv.
oroliga nätter
en barndomsvän våldtar min bästa komis, jag är en pojke i tioårsåldern och min pappa stänger in mig i ett brinnande rum medan han bejakar hela händelseförloppet från andra sidan, en påtänd bekant delar småbarn på mitten. försöker få hela akten att upphöra, men paniken i mitt skri tystas av pulvret kring min hals, i mina luftrör
ett skrämmande liksinnigt du
sen första dagen tyckte jag mig skymta en konstant destruktiv rivalitet
mot en fortskriden framtid, förseglad alltid förmedlad
kamp
men mot vad mot betyg kärlek vänskap perfektion
JA OCH NEJ OCH MOT ETT EVIGT OEMOTSTÅNDLIGT IDEAL
som tecknar märglade revben i naket solljus
fast vi i en kvävd tystnad vistar
ligger våra kort tydligt fullständiga
gentemot vi, och oss vålnader av idag.
riktas våra slag mot en upprepande demolering, eller
kan vi strida storm
med förenad styrka och svaghet?
mot en fortskriden framtid, förseglad alltid förmedlad
kamp
men mot vad mot betyg kärlek vänskap perfektion
JA OCH NEJ OCH MOT ETT EVIGT OEMOTSTÅNDLIGT IDEAL
som tecknar märglade revben i naket solljus
fast vi i en kvävd tystnad vistar
ligger våra kort tydligt fullständiga
gentemot vi, och oss vålnader av idag.
riktas våra slag mot en upprepande demolering, eller
kan vi strida storm
med förenad styrka och svaghet?
